Långsamt snörade hon på sig skorna på de redan ömma och blodiga fötterna. Hon snörade de rosa banden runt vristen och knöt sedan en rosett på baksidan av vaden. Hon lyfter ner foten och tittar på sina fötter. Inte ett spår av blodet och såren som fanns på hennes små nätta fötter fanns på utsidan av de rosa skorna som var klädda i silke, men professionell som hon var visste hon att de skulle vara alldeles röda innuti.

Hon suckar och ställer sig upp. Hon kollar sig i den stora spegeln med lampor längs ramen, rättar till klänningen som går i färgerna rosa och ljusbrunt. När hon är nöjd med klänningen och resten av sitt utseende ställer hon sig i en vacker pose så att bilden av prinsessan hon snart ska träda in i verkligen strålar om henne.  Hon var redo för kvällens föreställning och långsamt trippar hon på tå fram till dörren i några prövande steg. Fötterna ömmar och det svider verkligen i såren, men lika som förut syns det inte ett spår på den erfarna ballerinan att hon helst av allt skulle vilja vara någon annanstans och att hon hade fruktansvärda smärtor. Det var det som fick henne nu att undra varför hon hade det här jobbet.

Så kommer hon ut till ingången till scenen och hon ser hur regissören glatt välkomnar de små barnen till föreställningen och presenterar kvällens sagoäventyr. Så dras musiken igång och det är hennes tur att komma in på scenen. Hon dansar i takt till musiken och det ser väldigt vackert ut när hon utför de svåra och smärtsamma stegen som baletten kräver. Men inte låter hon det skina igenom och allt barnen ser är en vacker prinsessa som dansar sorgset till musiken för att trösta sig eftersom hon är för evigt fångad.

Pjäsen fortsätter och enligt publiken verkar den lyckad. Barnen skrattar och delar glädjen i de roliga och glada scenerna, blir tysta och respektfulla i de sorgliga och hänförda i finalscenen när prinsen räddar prinsessan och de sedan gör ett mycket vackert och komplicerat dansnummer tillsammans. Hela tiden är de små åskådarna engagerade och djupt inne i vad som sker på den lilla scenen.

När den sedan är slut och hon står där framme och ska tacka för sig och bugar med sina medspelare till de små livens stora applåder och glada leenden, så vet hon med säkerhet varför hon gång på gång plågar sig själv genom att ha på sig skorna som får hennes fötter att blöda och utföra den smärtsamma dansen. Det var för barnens skull. Barnen som älskade det de gjorde och dyrkade den lilla magi de lyckades skapa med teater och dans. Deras glädje och uppskattanden smittade av sig och gjorde att även hon älskade det hon gjorde. Så därför skulle hon alltså upp igen på scenen imorgon för att åter få sig en omgång sår och riva upp de gamla. Men det skulle vara värt det.