Tonerna från en tvärflöjt letade sig mjukt fram över gläntan framför ett litet hus i tegel.  Solens strålar letade sig ner och spred ett mjukt rött och gyllene skimmer över den lilla gården och bildade med tonerna från flöjten en väldigt harmonisk känsla. Det här är den platsen i det förflutna som vi ska leta oss till du och jag. Det är i det här lilla tegelhuset som berättelsen som du nu ska få höra tar sin början. Som jag har nämnt tidigare var det en sommarkväll och tonerna från en tvärflöjt letade sig mjukt fram över gläntan som var det lilla husets trädgård. Om vi nu går fram till eken som vi kan se stå några meter ifrån huset och tittar lite närmare så får vi syn på en man i medelåldern och en flicka som inte kan vara mycket äldre än tio år gammal. Nu kan vi även konstatera att det är från flickan som tonerna kommer då det är hon som sitter (eller satt egentligen med tanke på att det här hände för flera år sedan och det bara är vi som reser tillbaka tilltiden) med en tvärflöjt lätt snuddande med de lätt röda läpparna lätt mot instrumentet i blank silvrig metal. Jag behöver nog inte berätta för dig att hon är stolt över instrumentet hon håller i händerna.

 En lätt vindpust flyr lätt över gården och rufsar till flickans mörkbruna hår precis när den sista tonen dör ut. Nu när musik stycket är avslutat så applåderar mannen högt och ljudligt medan han ler brett mot sin lilla flicka, för jag kan avslöja att det är far och dotter som sitter här i gräset den här sommarkvällen. Flickan ler stolt mot sin far och höjer åter flöjten för att spela ett nytt stycke som hon precis fått lära sig och som hon stolt nu spelade upp för sin far som hade lärt henne allt hon kunde och lite till. Nu lutade han sig tillbaka mot trädet för att lyssna till de spröda tonerna som hans dotter spelade upp för honom. Stolt över att hon så lätt lyckats ta vara på den del av släktens gåva hon fått. Ty den här flickan tillhör nämligen en väldigt kulturell släkt och har från sin far ärvt en känsla för den konst som blåsinstrumentet kunde skapa. Vid det här laget har visan tagit slut och flickan lägger varsamt ner flöjten över sina ben och tittar på sin pappa som fortfarande har ögonen stängda.
”Pappa?” frågar hon med den spröda röst som ofta flickebarn har.
”Mm”, får hon till svar och en harkling då hennes pappa varit tyst ett bra tag.
”Kan inte jag få ta med mig flöjten till Hogwarts? Jag vill inte lämna den hemma när jag ska vara där så länge. Jag kommer förmodligen glömma allting då men om jag kan få ta med den kanske jag kan lära mig lite på egen hand också? Jag kan ju i alla fall fortsätta öva på det jag redan kan?” Från början låter flickan lite osäker men ju närmare slutet hon kommer desto mer säker blir hon och desto fortare pratar hon. Det var en bra idé tyckte hon och hon hoppas att hennes pappa också skulle tycka det. Hon var rätt säker på att han skulle det då hon visste att hennes far också var väldigt fäst vid musiken och inte gärna skulle låta sin lilla älskling gå miste om att få spela på sin älskade flöjt och lära sig fler sånger och visor på den.

Mr Seymour som lyssnat med ett svagt leende på det flickan sagt öppnar nu försiktigt ögonen och tittar lite klurigt på flickan och kliar sig i det lilla skägget.
”Hum… låt mig tänka lite”, säger han och gör en överdrivet fundersam min som flickan inte lägger märke till. I stället så pressar hon läpparna hårt ihop och nickar ivrigt. Att han skulle tänka var ju nästan ett ja. När hennes far nu sätter sig upp för att dra ut på svaret ytterligare och tar upp hennes flöjt och granskar den så tror hon att hon ska spricka av förväntan och nervositet över svaret.  Tänk om han skulle säga nej? Det kunde han väl inte göra? Varför hade han det där kluriga uttrycket i det sol bruna ansiktet? Alla de här frågorna kan vi läsa ur flickans mörkbruna ögon som följer varje rörelse Mr Seymour gör. Flickans förväntan är som på topp när hennes pappa med en suck lägger ner flöjten i gräset en bit bort och blicken facklar mellan flöjten och sin pappa. Helt plötsligt drar hennes pappa henne intill sig med ett skratt och ett ”såklart du kan!” innan han börjar kittla henne. Flickan som är väldigt kittlig börjar skratta hysteriskt och när hennes pappa äntligen slutar så flinar hon flämtandes.
”Tack!” säger hon och kramar om sin far innan hon ropas in av sin mor medan hon glatt funderade på i vilket elevhem hon skulle sorteras in i om mindre än en vecka.

Nu innan vi reser vidare genom tiden så kan jag passa på och säga att Noelene Seymour hamnade i Ravenclaw på grund av att hon var då och är fortfarande väldigt lättlärd och älskar att lära, men också för att hon värdesätter de som är annorlunda och går sin egen väg, och jag kan säga att hon trivdes riktigt bra i det elevhemmet och Noelenes tvärflöjt fick följa med varje skolår. För att spara tid och ge Noelene några stunder för sig själv och de hon vill dela dem med så tänker jag bara berätta lite kort om hennes år på Hogwarts innan vi ger oss av till nästa stora händelse.

Miss Seymour placerades som jag sa i Ravenclaw och tilldelade elevhemmet under sina år väldigt många poäng. Hon fick fina betyg på både GET- och FUTTproven och fick särskilt fina betyg i Försvar mot Svartkonster som även var hennes favorit ämne. Även fast hon inte alltid ansträngde sig till sin fulla kapacitet så kan jag berätta för dig att hon inte var en elev att klaga på även om hon då och då, precis som alla andra, hade sina stunder då det var mer hyss än studier. Flera hade förväntat sig att hon skulle bli prefekt men som tur var, enligt Noelene, blev hon inte det. Men icke att förglömma. Under nästan hela skoltiden så gick hon sin egen väg även om den väldigt ofta korsade andras och även när vi kommer få se henne när hon är äldre så kommer vi kunna se att hon fortfarande går efter sin egna lilla stig och ibland tar sällskap av andra.

Nu när du vet lite mer om hennes år vid Hogwarts kan vi fortsätta vår resa framåt i tiden. Vårt nästa stopp blir tretton år framåt i tiden från vår startpunkt. Det här var ett väldigt viktigt moment i Noelenes liv även om det kanske inte var det lyckligaste, men mer ska jag inte berätta nu. I stället ska jag låta dig kliva in genom valvet här som vi gjorde innan så får du bevittna scenen själv.

Nu när vi klivit in genom valvet så kommer vi in i ett litet kök tillhörande en lägenhet. Nu när vi är inne i rummet och kan se oss omkring kan vi se en ung kvinna stå vid diskhon och med hjälp av ett trollspö göra rent disken som finns bredvid henne. Hon har tjockt mörkbrunt hår som når till de tunna axlarna och glänser i kvällssolen som tittar in genom fönstret. Även om vi inte kan se hennes ögon så vet jag att de är mörkbruna med en naturlig glimt i. Eftersom du inte kan se hennes ansikte så kan jag berätta att det har ett lite besvärat uttryck och den vanliga glimten är för ögonblicket borta. Även du skulle kunna se att hon är väldigt fokuserad i det här ögonblicket, men inte är det på disken. Hon är väldigt försjunken i sina tankar och om vad, det kommer du snart få redor på. Du kanske undrar vem det är som står där nu när du tycker dig att kvinnan ser bekant ut? Jo det ska jag berätta för dig. Det här är den flicka vi för inte alls för länge sedan betraktade när hon spelade flöjt. Det här är Noelene Seymour som du ser, fast som tjugofyra istället för elva.

Vi flyttar oss lite så att vi ser henne från sidan i stället och då får vi även se hur en man i ungefär samma ålder kommer in i rummet och lägger armarna om midjan på Noelene. Hon vänder sig om i omfamningen och ger mannen en lätt puss på munnen och ler ett leende som inte riktigt når ögonen, vilket inte mannen tycks märka utan tror på leendet och brister upp i ett ännu bredare leende.
”Hur mår min favorit blomma?” hör vi en mörk röst fråga som vi kan lokalisera till mannen samtidigt som vi ser honom fästa en slinga av Miss Seymours år bakom hennes öra.
”Bara bra…” svarar hon och tvingar sig att le lite större medan hon fingrar lite nervöst på mannens bröstkorg. Nu kan vi se att mannen börjar inse att allt inte alls är som det ska. Han lägger sina grova händer om hennes kinder och försöker få ögonkontakt vilket hon undviker.
”Har det hänt något?” frågar han och låter orolig men hans kroppsspråk visar att han egentligen inte är så orolig som han låter. Han får ett snett leende av Noelene och hon skakar på huvudet innan hon vänder sig om mot disken igen.  Mannen kollar lite fundersamt på henne innan han sätter sig ner vid bordet och börjar läsa ur en tidning. Så ser scenen ut ett tag och jag kan se att du börjar bli lite rastlös över att stå och vänta men ha tålamod min vän. Allting kommer till den som väntar. Tillslut hörs en harkling från Miss Seymour men hon vänder sig inte om. Hon tittar beslutsamt ner i disken medan hon låter tungan fukta läpparna på jakt efter de rätta orden.
”Du… Jag har funderat lite…” börjar hon tvekandes och väntar på svar från sin sambo som vid nu tittat upp från tidningen.
”Uhu? Och det ska vara något ovanligt menar du?” Sarkasmen är tydlig men Noelene struntar både i den och i frågan. Hon har nu slutat helt med disken och har tagit ett fast grepp om skivan på diskbänken. Ett så hårt grepp att vi kan se hur knogarna vitnar på de slanka händerna. Hon är nervös och kanske lite rädd. Rädd för vilken reaktion hon kommer få på den fråga hon snart ska ställa.
”Jo jag har tänkte lite på… Vad skulle du säga om vi blev en mer under taket?”
Hennes partner ser bara skeptiskt på henne och själv kan jag undra hur trög han kan vara.
”Men Blomma vi har ju redan två ugglor du menar väl inte att vi ska skaffa en katt också?” säger han oförstående och i alla fall för mig växer en känsla av att slå mig själv i huvudet fram, men inte för Noelene. Hon känner sig bara mer och mer besvärad och skruvar lite på sig över blicken i ryggen. Hon skakar på huvudet. Nej hon hade inte menat en katt och hon var lite förvånad över att han trodde det.
”Jag menar… Vad skulle du säga om ett litet barn som springer omkring här?” Hennes ögon blinkar häftigt några gånger och hennes läpp darrar till lite men ändå ler hon svagt. Det var inte en obehaglig tanke egentligen. Bara på hur han som hon skulle dela den med skulle reagera över den. Tyvärr hade hon inte den tur man skulle hoppas på.
”Men du kan väl inte mena att du vill ha ett barn? Nu när det äntligen börjar gå bra för mig i karriären. Och hur skulle det med dina studier då? Vill du inte fortsätta plugga inom försvar mot svartkonster så att du kan jobba med det sen? Hur hade du tänkt att det skulle gå om vi ska ha ett barn samtidigt?” Han kollar förvånat på henne och förmodligen är det inte meningen att han ska låta arg men det gör han. Om vi nu vänder oss mot stackars Miss Seymour igen så kan vi se att hon är allt för nära gråt.
”Grejen är den…” börjar hon svagt men kommer inte längre utan måste ta ett djupt andetag innan hon kan fortsätta.
”Grejen är den att jag redan…” försöker hon på nytt men blir avbruten igen. Den här gången av mannen.
”Säg inte att du… Du är väl inte..?” Plötsligt verkar allt ha blivit klart för honom. Han ställer sig upp och glömmer helt bort tidningen som var i golvet med en liten duns men vi är de enda som tycks lägga märke till det. Mannen står bara stilla och tittar paralyserat på den han kallar sin älskade. Noelene däremot vänder sig om och nickar sakta medan tårarna rinner nerför det mjuka hjärtformade ansiktet. Jo det var som hennes man förfärade. Hon var gravid. Hon tittar bedjande på honom och hoppas att han ska förstå och det ser faktiskt ut som han gör det. Han tar några steg mot henne som om han ska krama om henne. Trösta henne och säga att de skulle fixa det här ändå. Det skulle ordna sig. Noelene verkar också tro att han ska göra det och ler lite svagt. Ett litet tecken på lättnad innan… Klatsch. Det brände i kinden och örat efter örfilen. Jag förstår om du gärna skulle vilja ingripa nu men komihåg att vi är åskådare till det förflutna och inte kan ändra på det som varit även om vi gärna skulle vilja det nu. För Noelene brister det nu och hon ger ifrån sig en hulkande snyftning och kollar bedjande och oförstående upp på mannen medan tårarna strömmar ner för hennes kinder. Ordet varför sveper som en skugga över hennes läppar men förblir just det. Att titta upp i ansiktet som förut varit så vänligt och nu liknar en tyranns har fått henne helt att tappa talförmågan.
”Och jag som trodde att du skulle vara bättre än så”, säger han barskt och jag är ärligttalat förvånad över att han inte spottade henne i ansiktet. Istället bara försvann han. Han försvann och lämnade stackars Noelene där helt ensam. Det var sista gången hon såg honom. När hon skulle vakna nästa morgon skulle hon upptäcka att alla hans saker var borta med honom. Allt som skulle finnas kvar var minnet och barnet. Men det var hennes morgondag och vårt förflutna. I hennes nu var det bara sorgen, saknaden och oron som existerade. Hur skulle hon klara sig nu när hennes man hade försvunnit? Hur skulle hon klara av att uppfostra ett barn själv? Du kan nog förstå vilken jobbig situation hon befann sig i. Dock käre vän tror jag det är bäst att vi låter henne få vara ifred i detta rätt tragiska även om det är svårt för henne att vara det. Men tro det eller ej så kommer hon ha nytta av det i framtiden.

 Nu min vän ska vi fortsätta vår resa genom tiden med det dåliga bakom oss även om vi kommer ha med oss det i ryggsäcken. Det här var ju trots allt en viktig händelse för det stackars livet. Efter det, som du säkert förstår, hade hon väldigt svårt att lite på män. Eller människor över huvudtaget. Även om hennes tillit hade rasat mest för männen när den hon hade litat på mest av alla svek henne. Som tur var hade Miss Seymour sin familj att luta tillbaka sig lite på och även väldigt goda vänner. Men låt dig inte tros att hon bara lät sig falla tillbaka. Nej du. Det här är ändå en väldigt stark kvinna och sveket gjorde henne även starkare även om hon förlorade tillit till folk. I väntan på sitt barn så tog hon två jobb. Ett ordinarie jobb på aurorkontoret. Inget märkvärdigt men tillräckligt för denna fröken. Hon tog även ett kvällsjobb som hon hade så länge hon orkade med, men efter några månader kunde hon inte orka med det andra jobbet också då graviditeten gjorde det jobbigt för henne. Men hon var ändå nöjd med sitt liv även om hon saknade sin partner fortfarande, men hon kämpade i alla fall. Hon fick jobba för att hon och hennes barn skulle få det bra och hon fick använda sina kunskaper inom sitt favorit ämne även om det inte var i så stora mängder. Samtidigt fick hon lära sig lite nya saker inom ämnet på arbetsplatsen.

Sedan en dag i maj kom äntligen den där oerhört lyckliga dagen som Noelene verkligen var förtjänt av, även om även den hade sitt pris i smärta. Ändå tror jag att det än idag är Noelenes absoluta favorit dag. Dagen då Ben Seymour kom till livet. Även om det är en oerhört rolig händelse som du förmodligen skulle vilja ta del av så måste jag tyvärr säga nej till det då den här resan redan börjat på att bli lång. I stället så tänker jag göra som jag gjorde med hans moders skolår. Jag tänker helt enkelt berätta lite kort för dig om Bens uppväxt med sin mor innan vi beger oss av mot resans sista stopp.

Som du säkert redan listat ut så fick Noelene själv uppfostra Ben och det kan jag säga att hon gjorde bra. Hon ville förmodligen vara både fader och moder åt honom då han saknade en far under sin uppväxt. Du tror säkert att det inte blev bra av det men resultatet blev ändå bra då hon lyckades blanda båda rollerna till en och med ett bra barnasinne blev det hela mycket lättare. Dock var det inte lätt för det. Hon var fortfarande ensam om att underhålla pojken och desto äldre han blev desto mer krävde pojken. Det blev allt mindre pengar för henne själv och snart hade han börjat på Hogwarts. Han placerades in i Gryffindor och bidrog med mycket skratt och leenden till elevhemmet då även han hade fått en del av släktens kulturarv. Om vad tänker jag inte gå in på då vi då skulle gå in på en annan historia vilket vi redan är på gränsen till.

Men åter till vår egen berättelse. Med Ben borta på Hogwarts kändes det återigen ensamt för Noelene. Hon kompenserade det då med att jobba och studera. När hon studerade gjorde hon alt djupare och djupare studier inom ämnet Försvar mot Svartkonster och ämnena där till och på så vis förflöt även Bens år på Hogwarts och allt för snart hade han flyttat hemifrån.
Nu har vi snart nått slutet på vår resa.

Vårt sita mål innan jag släpper av dig och tackar för denna gång är återigen det där lilla huset i tegel. Numera tillhör det inte Noelenes föräldrar utan henne själv, men det är lika trevligt ändå. Om inte ännu trevligare. Noelene har alltid tyckt om huset och den lilla gården och hon spenderar gärna tid att ta hand om den. Att det ligger avskilt mitt i North Yorkshire gör inte henne något. Det är bara skönt att slippa behöva tänka på hur man använder magin, även om det är något hon lätt skulle klara av.

Nu när vi kommer fram till huset är det svårt att tro att det gått nästan trettioåtta år sedan vi var här senast. Gräset är fortfarande lika grönt. Husets tegel har fortfarande samma färg och än blommar blommorna runt om på gården och i fönstren. Även om det inte är samma som den gången för flera år sedan som vi bevittnade för någon timme sedan. Men jag tror att det som mest skapar känslan av att allt är lika som då är flöjtmusiken. Även nu hur man hur en tvärflöjts toner mjukt letar sin väg runt huset och sedan iväg mot sina egna äventyr. Även fast de låter mycket klarare nu och det är mycket svårare melodier som spelas. Vi följer musiken och kommer till samma träd som vi stod bredvid förra gången och det är nog ett av de två sakerna som du lättast ser att platsen har åldrats på. Det andra är att titta på den kvinna som sitter nedanför det och spelar på sin tvärflöjt. I stället för det ivriga barnet med det mörka trassliga lockarna som lite klumpigt spelar på sin flöjt ser vi nu en kvinna med de mörka lockarna uppsatt i en enkel men elegant uppsättning som med skicklighet spela på sin tvärflöjt. Det är två olika personer vi sätt spela under det där trädet, men ändå är det samma person. Den person som delat med sig av sin historia till oss. Innan vi går härifrån, tillbaka dit vi egentligen hör hemma, tycker jag vi slår oss ner i gräset och lyssnar klart på det vackra stycke hon framför för sig själv, och så njuter vi. Vi tar in den vackra miljön vi har runt omkring oss och låter musiken få fylla våra sinnen innan vi åker tillbaka till våra egna hem.

Så tyvärr min vän dör stycket ut och det är dags för oss att ge oss av. Dock hoppas jag att resan har varit dig intressant och kanske lärorik så hoppas jag att vi ses snart igen min vän. Vi möts i lycka. Vi skiljs i lycka och i lycka möts vi igen. Adjö min vän!

Långsamt snörade hon på sig skorna på de redan ömma och blodiga fötterna. Hon snörade de rosa banden runt vristen och knöt sedan en rosett på baksidan av vaden. Hon lyfter ner foten och tittar på sina fötter. Inte ett spår av blodet och såren som fanns på hennes små nätta fötter fanns på utsidan av de rosa skorna som var klädda i silke, men professionell som hon var visste hon att de skulle vara alldeles röda innuti.

Hon suckar och ställer sig upp. Hon kollar sig i den stora spegeln med lampor längs ramen, rättar till klänningen som går i färgerna rosa och ljusbrunt. När hon är nöjd med klänningen och resten av sitt utseende ställer hon sig i en vacker pose så att bilden av prinsessan hon snart ska träda in i verkligen strålar om henne.  Hon var redo för kvällens föreställning och långsamt trippar hon på tå fram till dörren i några prövande steg. Fötterna ömmar och det svider verkligen i såren, men lika som förut syns det inte ett spår på den erfarna ballerinan att hon helst av allt skulle vilja vara någon annanstans och att hon hade fruktansvärda smärtor. Det var det som fick henne nu att undra varför hon hade det här jobbet.

Så kommer hon ut till ingången till scenen och hon ser hur regissören glatt välkomnar de små barnen till föreställningen och presenterar kvällens sagoäventyr. Så dras musiken igång och det är hennes tur att komma in på scenen. Hon dansar i takt till musiken och det ser väldigt vackert ut när hon utför de svåra och smärtsamma stegen som baletten kräver. Men inte låter hon det skina igenom och allt barnen ser är en vacker prinsessa som dansar sorgset till musiken för att trösta sig eftersom hon är för evigt fångad.

Pjäsen fortsätter och enligt publiken verkar den lyckad. Barnen skrattar och delar glädjen i de roliga och glada scenerna, blir tysta och respektfulla i de sorgliga och hänförda i finalscenen när prinsen räddar prinsessan och de sedan gör ett mycket vackert och komplicerat dansnummer tillsammans. Hela tiden är de små åskådarna engagerade och djupt inne i vad som sker på den lilla scenen.

När den sedan är slut och hon står där framme och ska tacka för sig och bugar med sina medspelare till de små livens stora applåder och glada leenden, så vet hon med säkerhet varför hon gång på gång plågar sig själv genom att ha på sig skorna som får hennes fötter att blöda och utföra den smärtsamma dansen. Det var för barnens skull. Barnen som älskade det de gjorde och dyrkade den lilla magi de lyckades skapa med teater och dans. Deras glädje och uppskattanden smittade av sig och gjorde att även hon älskade det hon gjorde. Så därför skulle hon alltså upp igen på scenen imorgon för att åter få sig en omgång sår och riva upp de gamla. Men det skulle vara värt det.

Regina Hale, en kort elvaåring med lockigt, axellångt brunt hår och klarblå ögon, satt med sin tre år gamla lillasyster Olivia i deras nybyggda koja i Olivias rum och berättade sagor om allt mellan himmel och jord. Varför det var sådan stor åldersskillnad var därför att Reginas föräldrar hade velat ha bara ett barn, men Regina hade så gärna velat ha ett syskon att föräldrarna tillslut inte kunde säga nej. Hennes lillasyster lyssnade storögt på när storasystern berättade om hur en prins med hjälp av sin trogna drake besegrade det ondskefulla monstret i garderoben för att kunna ta sig vidare genom den till prinsessan.
  ”Men, huj kan pinsen komma till pinsessan enom gadeoben?” frågade Olivia och rynkade pannan när hon försökte förstå. Regina log mot sin lillasyster.
  ”Du förstår väl att det inte var en riktig garderob? Det var egentligen en magisk dörr som monstret vaktade. Det var därför prinsen och riddaren behövde ta sig igenom garderoben”, förklarade hon vänligt för Olivia vars ögon tindrade. Regina blev varm inuti när hon såg hur mycket systern älskade hennes sagor.
  ”Äj du säkej? Tänk om pinsen inte hitaj pinsessan?”
  ”Det är klart att jag är säker. Han berättade det själv för mig i skolan.” Systerns mun formades till ett litet o, och Regina fortsatte berätta den improviserade sagan som skulle få lillasysterns mardrömmar och rädsla för mörkret att försvinna.
  ”När prinsen och draken kom ut ur garderoben kom de fram till en stor skog. På andra sidan skogen såg de hur ett stort och högt torn reste sig mot himlen på en klippa. Det var där prinsessan fanns. För att ta sig till prinsessan behövde de gå igenom skogen, men den var fylld av faror. Trots det och sin reskamrats protester gick prinsen in i skogen. Han behövde rädda sin älskade från tornet och dess hemska fångvaktare.” Regina gjorde en paus och kollade på systern i det svaga skenet från skrivbordslampan. De hade släckt alla andra lampor i rummet för att öka spänningen, eller som Regina hade sagt till systern. ”Det är för att stärka magin i sagan så att det är säkert att inga monster kommer in.” Det hade fått Olivia som tidigare tvekat över att det skulle vara mörkt att ivrigt släcka alla lampor på hela övervåningen. Deras mamma Michelle hade då tittat undrande på Regina som bara hade ryckt på axlarna. Och nu satt de här i deras koja och Regina berättade sagor som skulle med hjälp av deras magi hålla borta ondskefulla monster, spöken och andar. Egentligen trodde inte Regina på magi och sådant men hon spelade med för sin systers skull, och det uppskattades av föräldrarna även om de tyckte att det var ett underligt sätt att hjälpa systern på. Regina fortsatte att berätta om hur prinsen och draken tog sig igenom skogen och räddade prinsessan. Varje gång Olivia hade någon fråga så svarade hon tålmodigt och när systern tillslut somnade efter att ha fått svar på sina frågor och fått hört hela sagan bäddade Regina ner henne i hennes säng. Det var inte förrän hon vände sig om och skulle gå som hon såg att deras mamma stod i dörröppningen och kollade på sina två och enda barn.
  ”Du är verkligen en hjälte för henne”, sa modern och Regina ryckte rodnandes på axlarna. Hon visste att hennes lillasyster såg upp till henne men att hon var en hjälte var väl att ta i?
  ”Hjälte är väl att ta i?” mumlade hon och såg ner i golvet. Michelle kollade förvånat på henne.
  ”Varför skulle det vara det hjärtat?” sa hon och gick fram och lade en arm om sin äldsta dotter. ”Du är ju allt en hjälte ska vara. Modig, godhjärtad, viljestark, påhittig, äventyrlig. Så varför skulle du inte vara en hjälte?” fortsatte modern.
  ”Därför att jag knappt kan ett gånger ett. Därför kan jag inte vara en hjälte”, Reginas mamma skrattade åt dottern, inte på ett elakt sätt utan vänligt och moderligt.
  ”Du kommer alltid att vara min lilla hjälte oavsett vad du säger, och skulle du fråga Olivia skulle hon nog säga samma sak.”
  ”Men en hjälte ska också vara smart. Och då kan vi utesluta mig eftersom jag är helt kass på matte och allt annat i skolan som man inte gör med kroppen eller händerna”, fortsatte Regina. Det var ännu ett av de stora dragen i Reginas personlighet; envishet som få. Det var tack vare det hon blivit så skicklig i handboll och klättring. Genom att aldrig ge upp. Egentligen var det inte handbollen som lockade henne, hon kunde lika gärna ha spelat fotboll eller något annat med en boll i spelet och ett lag som samarbetade, för det var lagandan som lockade henne och bollspelet.
  När mamman såg att dottern inte tänkte ge upp bytte hon ämne.
  ”Kom så går vi ner och fikar lite innan du också ska gå och lägga dig. Jag kan be Edward att göra lite varmchoklad.” Regina blev genast på bättre humör. Hon var en riktig gottegris och älskade allt som hade med choklad att göra, och hennes pappa var expert på varmchoklad.
  ”Choklad!” ropade Regina och rusade ner för trappan i det lilla vita stenhuset och hörde svagt hur hennes mamma skrattade bakom henne. Tio minuter senare satt hon vid det runda köksbordet med en stor kopp choklad och njöt av den, men alltför snart tog den slut (även fast hon druckit ur den i en halvtimme minst).
  ”Är du klar?” frågade hennes mamma och hon nickade till svar. ”Då så, iväg och borsta tänderna nu. Det är läggdags.” Regina suckade och kollade på sin mamma.
  ”Snälla, kan jag inte få vara uppe lite till?” Hennes mamma sa nej bestämt och Regina kollade på klockan. ”Oj, hur kan den ha blivit så mycket?” tänkte hon när hon såg hur mycket den var. Hon suckade igen men gjorde som hennes mamma sa och gick upp på övervåningen och gjorde sig i ordning för att lägga sig. Helt ovetandes om att hon snart skulle få reda på att hon var en häxa.