Hejsan!
För ett tag sedan skrev jag en dikt som handlar lite om hur jag ser på saker och ting, och sedan fick jag ett SMS av Olivia som fick mig att tänka efter ... och det tycker jag att ni också ska göra! Är man egentligen så snäll som man tror? Är verkligen "Lisa" så glad som hon ser ut? Är det okej det jag säger? Eller är det skitsnack? Jag säger inte att alla gör så, och inte heller att jag inte gör det. Jag vet att jag kan börja snacka skit någon gång utan att jag tänker på att det är det jag gör, men jag försöker i alla fall att undvika det. Och det tycker jag att ni också ska. Men nu ska ni få läsa det som stod, för jag tycker att det stämmer så himla bra in på världen.

Minns du tiden då man var liten? Då skitsnack inte fanns. Kärlek var en puss på kinden. Höjden av smärta var när Barbie tappade benet eller när bilen hjul försvann. Värsta smärtan var när man ramlade och skrapade knät. Största rädslan var monstret under sängen. Nu finns nästan bara skitsnack. Kärlek förändras till en stor lek. Smärta är när du skär dig i handleden Värsta gråten är när den du älskar över allt annat sårar dig. Största rädslan är att förlora sina bästa vänner och aldrig åter få se dem igen.

Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att det är ungefär så som världen ser ut för de flästa ungdomar. Men nu kommer min dikt. Som jag sa förut handlar den om hur jag ser på saker och ting. Och att man nog redan har det man kan önska sig.

Tänk på allting som du har, vänner familj och allting som är underbart.
Tänk på allting som du kunde få, pengar, kärlek och drömmar att nå.
Tänk nu på allting du en gång haft. Alla nära som har dött.
Tänk på alla snälla människor som du mött, som delat sin kärlek med dig.
Om om du tänker efter riktigt noga så så kommer du på.
att det som du har är bättre än det du inte kan få.
Att de vänner du har och de som har dött, är mycket mer värda än de gåvor som du aldrig mött.

Ja det var lite filosofier om livet, men nu ska jag gå och kolla på film. Ha en bra kväll! // Erica