Goodbye crule world (Snyftare, tregedi)
Den heter alltså Goodbye crule world så ja :look Var så god och läs :)
Jag gick längs den gamla grusvägen som jag hade gått på så många gånger förut. Jag gick rastlöst fram och tillbaka på vägen medan jag nervöst pillrade lite med mobilen. Skulle jag göra det? Tillslut lyckades jag bestämma mig. Jag tryckte fram ett nytt SMS och skrev rätt så snabbt med tanke på att jag darrade lite.
Hej! Kan du komma till klippan nu? <3
När meddelandet var skrivet valde jag kontakten att skicka det till och skickade det till min bästis Maja. Medan jag väntade på svar kände jag hur en stor och obehaglig klump började ta form i halsen på mig. Jag svalde bestämt ner den men den envisades med att komma tillbaka men jag envisades lika mycket med att svälja den och tillslut struntade jag i den. Jag hade ju trots allt bestämt mig. Jag skulle göra det. Det var försent att backa ur nu.
Svaret kom snabbt. Jag fick svaret som jag ville ha, men också det som jag fruktade – ett ja. Jag vände mig om och började gå mot havet som inte låg allt för långt bort. Strax kom jag fram till stigen som ledde mot klippan som jag bett Maja komma till. Den klippan var den plats jag och Maja alltid brukade gå till. Så fort vi hade något att berätta eller bara ville komma bort från omvärlden. När jag vek av och började gå på stigen vaknade gamla minnen till liv. Minnen som jag trodde jag hade glömt eller tappat bort på vägen.
Jag var sex år och jag och Maja testade våra nya cyklar på grusvägen. Det hade varit en vacker dag med strålande sol och fåglar som kvittrade i skogen runt omkring.
Plötsligt var jag åtta och jag och Maja var på upptäcktsfärd i skogen vid klipporna som vi var förbjudna att leka vid. När minnet spelades upp kända jag spänningen som vi hade känt och kunde höra suset i trädkronorna och vinden i ansiktet. För en stund svepets jag in helt och hållet i minnet för att sedan svepas in i nästa. Alla lekar vi hittat på och alla glada stunder vi haft passerade genom mitt huvud och jag upplevde dem alla gång på gång medan jag gick längs stigen. Det var som om platsen visste vad jag tänkte göra och ville hindra mig att göra det genom att visa det goda livet kunde bära med sig. Det som fick en att fortsätta leva trots att man har ett helvete till liv.
Tillslut lyckades jag komma fram till klippan och satte mig ner för att vänta. Jag såg ut över det glittrande havet som skimrade i lite olika nyanser i solnedgången. Det enda som fick det hela att inte bli vackert och harmoniskt var de vassa klipporna som stack upp ur det glittrande havet. Jag kände hur en liten tår trängde fram när jag betraktade den vackra scenen som naturen skapat. Jag ville inte göra det. Eller jo det ville jag och jag skulle göra det. Så enkelt var det bara.
Jag torkade ilsket bort tårdroppen som hade bidragit till att några fler hade bildats och de försvann på samma sätt som den första. Jag hade ju trots allt lovat mig själv att inte gråta och det löftet tänkte jag hålla. Jag svalde klumpen i halsen igen, den som fortfarande envisades med att komma tillbaka trots jag försökte (men misslyckades) att ignorera den. Jag kände också hur en känsla började ta form i kroppen och allt mer och mer sprida sig, men jag kunde inte komma på vad det var för något. Vad var det? Rädsla? Nej, rädsla var det inte. Alexandra Lyon blev inte rädd. Det var något jag hade växt upp med. En sann Lyon blev inte rädd. Tomhet då? Eller kanske förlust? Eller sorg? Lättnad? Eller så var det kanske en blandning. Jag var så insjunken i mina funderingar att jag spratt till lite när jag hörde hur det prasslade till lite i buskarna bakom mig. När jag vände mig om fick jag syn på Maja som kom fram mellan dem och jag suckade lättat. Jag ville inte att någon annan en Maja skulle hitta mig nu. Jag betraktade min bästa vän medan hon gick fram och satte sig bredvid mig. Hon hade ett oroligt ansiktsuttryck men sa inget. Tystnaden hängde fortfarande kvar ett bra tag efter hon satt sig och jag förstod att hon väntade på att jag själv skulle berätta varför jag ville att hon skulle komma så fort till klippan, men jag var inte redo riktigt än. I stället satt jag kvar i samma ställning och betraktade den vackra utsikten och lät tystnaden svepa in oss is sitt kalla täcke. Efter vad som kändes som åratal kände jag mig redo. Jag samlade mina krafter för att säga de fyra orden och så sa jag det.
”Jag tänker göra det.” Då var det gjort. Det var nu officiellt och jag kunde inte ångra mig. Orden kom i en hes viskning trots att jag använt mina krafter och viljestyrka för att kunna säga dem högt, men det var tydligt nog för att Maja skulle förstå. Hon förstod alltid. Min blick var fortfarande fäst vid havet. Mot horisonten. Kanske skulle jag få komma dit? Det visste jag inte, men jag visste om Majas blick som nästan brände i mig. Jag kände mig skyldig trots jag inte gjort något - än. Jag låtsades inte om blicken utan stirrade beslutsamt ut över havet som blivit en aning mörkare nu när solen nästan var nere.
”Göra vad?” frågade Maja även fast hon mycket väl visste det. Som sagt visste Maja alltid allting, särskilt när det gällde mig.
”Du vet vad”, sa jag med den darrande och hesa rösten som visade att jag var en aning rädd. Fast jag var ju inte rädd. Eller jo, kanske lite, men mest för att hon skulle hata mig. När jag fortfarande kände hennes blick i sidan bestämde jag mig att jag var modig nog att möta den.
”Jag misstänkte det”, pep hon med en svag och klen röst. Usch, så sårbar och ynklig hon såg ut där hon satt på klippan. Jag såg hur tårarna trillade ner för hennes kinder, och – jag fick dåligt samvete. Hur kunde jag göra så? Hur kunde jag ens tänka tanken på att göra så mot en sådan här snäll varelse? En som inte förtjänade att något sådant hände. Jag var hemsk. Plötsligt så var det som om någonting inom mig brast och jag kunde inte hålla igen.
”Förlåt! Men jag står inte ut längre! Jag står inte ut med att de förstår mitt och deras liv genom att supa ihjäl sig! Snälla, du måste förstå att jag inte står ut med dem”, sa jag med mycket starkare röst, fast den darrade fortfarande.
”Jag kommer sakna dig”, sa hon och slog armarna om mig i den sista bästis kramen.
”Och jag dig”, viskade jag tillbaka mot hennes axel. Jag vet inte hur länge vi satt så, och bara omfamnade varandra som de bästisar vi var. Det kunde gått några sekunder, minuter eller till och med timmar medan tystnaden bara lade sig över oss som ett varmt täcke. Runt omkring oss blev miljön bara mörkare och mörkare medan solen lade sig allt längre och längre ner på himlen och ner vi tillslut särade på oss igen var himlen lätt violett på väg till en blåare nyans och båda tårögda.
”Jag hoppas du förstår att det inte är pågrund av dig som jag gör det här”, sa jag med min darrande röst och torkade ögonen så att jag var säker på att jag inte skulle börja gråta. Jag visste inte varför men av någon anledning kunde jag inte prata ordentligt och det lät lite tillgjort och konstigt det jag sa, men samtidigt menade jag det. Jag såg hur Maja nickade lite. Självklart visste hon att det inte var hennes fel. Hon visste ju allt. Allt om allt och särskilt om de jävla alkoholisterna som skulle föreställa mina föräldrar. Så självklart visste hon att det var pågrund av dem jag inte orkade med det här längre, och det hade ju knappast blivit bättre när min tvilling bror dog och jag fick skulden över att ha dödat honom. Självklart hade jag inte gjort det. Det hade varit min jävla morsa som tvingat honom att dricka tändvätska när han hade råkat spilla lite ketchup på soffan när vi åt hamburgare. Det behövs nog inte säga att hon var full då… Jag reste mig upp och använde kraften jag fått ur ilskan som bubblat upp när det minnet hade kommit tillbaka till att säga mina sista ord.
”Du är den allra bästa vännen i hela världen. Jag har haft tur som fick en vän som dig. Utan dig hade jag förmodligen gett upp för flera, flera år sedan. Du är verkligen en jätte bra vän.”
Jag såg hur tårarna rann nerför hennes kinder när jag sa orden och det ryckte till lite i hennes kinder men situationen var för sorglig för att det skulle kunna bli ett leende. Jag kramade henne en sista gång innan jag tog ett djupt andetag och gick de sista stegen fram till kanten på klippan. Nu när jag stod där och såg ner i det mörka vattnet som inte alls såg lika vackert och välkomnande ut längre och jag kände för första gången hur ett litet sting av rädsla bildades i maggropen. Men, men har man väl lovat kan man inte backa ur. Jag tog ett djupt andetag till och sände en tyst bön om att jag skulle komma till himmelen. Så blundade jag – hårt, så hårt jag kunde och tog steget. Steget som skulle bli slutet. Steget över klippan. Jag kände hur vinden piskade mig i ansiktet medan jag föll de säkert tjugo metrarna ner mot havet. Medan jag föll hann jag tänka en sista tanke, och den var ägnad till min döde bror. Jake, du är snart inte ensam längre. Jag är på väg. Vi kommer få träffas igen.
Sedan kände jag hur vattnet slog emot mig och hur de vassa klipporna spetsade min kropp för att sedan låta vågorna slå sig vildsint emot den. Innan de drog ner det som fanns kvar av den ner i djupet.
