(Förlåt för att det kan vara lite klumpigt att läsa men lade inte ner så mycket tid på stycke indelningen)

Ögonblicket frös till is när dörren slogs upp och jag såg honom skymta i dörröppningen. Även fast tiden stod stilla, även fast allt verkade vara fast fruset i ögonblicket så kände jag massor av känslor bubbla upp inom mig. Ilska, hat, smärta, förvirrning, rädsla, men där fanns också känslor som lättnad, tillit, kärlek och trots allt en liten bittersöt glädje. Allting resulterade i panik.
”Nej!” vrålade jag med ett skräckartat tonfall så fort tiden började rinna igen. Det började gå upp för mig vad som kunde hända om han kom närmare och återigen började mina tårar strömma ner för mina kinder. ”Nej! Kom inte! Han! Försvinn!” Min röst dog ut dels av att den blev för hes och dels för att den avskyvärda mannen som höll mig fången – han som redan fanns i rummet och som hade kidnappat mig -klappade till mig så att jag skulle hålla tyst. Det var ett välriktat slag som träffade ett av mina sår i huvudet så att blodet återigen började rinna ner över mitt ansikte och klibbade fast det blonda håret i testar över mitt ansikte. Jag var nära att svimma igen men synen av den unga mannen som kom stannade upp vid dörren fick mig att hålla mig kvar vid medvetande. Så förbryllade han mig återigen genom att strunta i mina varningar och komma närmare. Varför lyssnade han inte? Förstod han inte att han måste härifrån för att inte råka ut för samma hemska saker som mig? Tydligen inte för han kom bara närmare och närmare med ett bestämt uttryck i ansiktet. Det vackra ansiktet som annars brukade prydas av ett litet skämtsamt leende var inte bekant längre. Inte när han hade det fördrivna bestämda uttrycket i det. Det var något nytt för mig. Visst hade jag skymtat det någon gång men jag hade aldrig sett det så här. Det vackra ansiktet med de gröna ögonen som i vanliga fall beboddes av en glimt av humor, inte glimten av hat och förödelse. Den vanligtvis så fina pojken som aldrig gjorde någon illa såg nu ut som något konstruerat endast för att döda. Vad tänkte han göra? Paniken började än en gång rusa i min kropp och jag försökte slå mig lös. Jag kunde inte låta honom komma närmare. Mannen skulle döda honom. Det var något jag var mycket väl medveten om och jag stod inte ut med tanken. Därför kämpade jag för att komma lös. Om jag bara kunde få ut honom så skulle det inte spela någon roll vad som hände med mig sen. Jag hade redan gått igenom så mycket tortyr. Men gärningsmannen som satt ovanpå mig höll mig nere och gav mig ännu ett slag över ansiktet. Jag började se suddigt men försökte fokusera på det vackra ansiktet som bara kom närmare. Snälla, bad jag. Snälla gör så att han klarar sig.
Min blick blev bara mer och mer suddig men när jag kämpade lyckades jag tillslut få lite skärpa på hans ansikte och tyckte att jag skymtade lite av den mjukhet det vanligtvis visade. Så vände han sitt vackra ansikte mot mig och log. Inte stort, inte glädje fyllt. Bara ett litet sorgset och beklagande leende, men det fick mig att känna lite av den trygghet jag visste att han kunde ge mig. Den trygghet som jag alltid kände när jag hade honom vid min sida. Det gjorde att jag trots den bisarra och hemska situationen på något vis började slappna av lite och jag började ge efter lite för medvetslösheten. Jag tillät mig inte att slockna än, men den började bli allt tyngre och jag var för svag för att orka hålla emot helt. Jag skyndade mig att kasta en sista blick på honom innan jag lät det svarta uppsluka mig återigen och gav honom ett litet leende som matchade hans eget.  Nu när han var här kunde det väl inte gå annat än bra? Det var i alla fall det som jag försökte att intala mig när jag gav efter för mörkret och lät det svepa sig som ett mjukt täcke runt omkring mig.

(Bilden har jag snott från en kompis och redigerat då jag inte orkade rita en ny bild)