Jag går bakom honom och känner det vanliga pirret i magen som jag får när jag ser honom. Som vanligt kan jag knappt slita blicken från honom. Min blick bränner sig hungrigt fast vid hans ryggtavla och vid de här tillfällena känner jag att jag kan följa med honom vart han än går. Bara han bad mig följa med skulle jag kunna åka till världens ände och tillbaka. Bara för att få vara med honom.

Utan att jag märker det så rör jag mig i samma takt som honom. Det är mitt eget sätt att få vara nära honom. Ett annat är att dagdrömma om honom och mig tillsammans vilket jag ofta gör, men för tillfället nöjer jag mig med att bara studera honom.  Hans breda axlar och den blonda, lätt rufsiga kalufsen som jag så gärna skulle vilja dra fingrarna igenom och fläta in dem i.

Även fast jag inte dagdrömmer är jag tillräckligt borta för att jag knappt ska märka att min bästa kompis, knappt en halv meter bort ifrån mig, försöker säga något. Det är inte förrän hon viftar med handen framför mig och bryter magin genom att förstöra bilden av honom som jag lägger märke till henne.
”Hallå? Ska vi gå till bilden sen eller?” frågar hon irriterat. Hon är helt klart arg över att jag inte svarat henne.
”Visst…” svarar jag svävande och tillsvar får jag en suck.
”Varför går du inte bara fram och pratar med honom? Eller ännu bättre, berättar hur du känner?” säger hon medan hon ställer sig framför mig och lägger armarna i kors. Själv stirrar jag på henne som om hon inte vore klok.
”Det är ju klart jag inte kan! Tänk om han inte gillar mig? Då kommer han bara undvika mig ju!” säger jag, lite sårad över att hon inte förstår det.

Hon ska precis svara när han vänder sig om och världens vackraste ögon tittar på mig, fast för första gången på flera år märker jag dem inte. Jag är för upptagen av att förklara för min kompis hur illa det skulle vara om jag berättade hur kär jag var i honom för honom. Såklart är jag inte medveten om att han hör allting jag säger. Inte heller är jag medveten om att hans svaga leende och den lätta rodnad som sprider sig över hans kinder. Jag är definitivt inte medveten om den lycka och de tankar som rör sig inuti honom när han får sina känslor bekräftade.

(bilden är stulen från weheartit)

Om jag var du, skulle du då vara jag? Och om du skulle vara jag, skulle du då tycka lika mycket om mig som jag tycker om dig? Om jag var du skulle jag då tycka lika mycket om dig som jag gör nu? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Skulle du kunna gilla mig då? Skulle jag kunna gilla mig? Så många frågor, men ingen av dem har ett svar. Jag undrar och undrar. Hoppas. Jag hoppas på att det finns en chans att du skulle gilla mig. Åtminstone en liten chans. Jag undrar om du skulle kunnat älska mig då. Om jag hade kunnat älska dig. Jag undrar hur det hade känts. Att få hålla om dig då, när du var jag. Om jag hade gillat det. Jag undrar hur det hade känts för dig. Om du hade gillat det när du var jag. En sak jag vet är att jag i alla fall hade gillat det om jag hade varit jag. Tanken får mig att le. Jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva det som mer än en tanke. Kanske jag kommer få det? Vem vet? Jag önskar jag hade vetat. Då kanske jag skulle ha sluppit undra över den viktigaste frågan av dem alla. Om du var du, skulle du då gilla mig? Skulle du acceptera mig? Och framför allt… Skulle du älska mig?

(Bild från google)

Jag ser honom bara för ett ögonblick, men under det ögonblicket hinner jag fyllas av samma varma känsla som alltid. Hans guldblonda hår lyser upp av solen och de små lockarna blåser lätt med i den lätta brisen som viner över torget. Han har aldrig varit vackrare, det är jag helt säker på. På den lilla tiden jag ser honom fångar han min blick och jag ser in i de varmt ljusbruna ögonen, och när jag gör det kan jag utan att tveka svära på att de där ögonen är de vackraste i världen. Utan att jag är medveten om det så håller jag andan. Jag hoppas på att han aldrig ska väja undan blicken. Att ögonblicket ska vara för evigt. Att få uppleva det fantastiska ögonblicket då jag kan tro att han gilalr mig också i all framtid. Det vore helt fantastiskt. Men tyvärr blir det inte så. Han vänder bort blicken och jag ser inte hans underbara ögon längre. Han har gått förbi och jag kommer inte få se honom igen på vad som känns som en hel evighet. Jag kommer inte få se honom igen förrän helgen är slut och jag får komma tillbaka till skolan. Tillbaka till honom.