Jag går bakom honom och känner det vanliga pirret i magen som jag får när jag ser honom. Som vanligt kan jag knappt slita blicken från honom. Min blick bränner sig hungrigt fast vid hans ryggtavla och vid de här tillfällena känner jag att jag kan följa med honom vart han än går. Bara han bad mig följa med skulle jag kunna åka till världens ände och tillbaka. Bara för att få vara med honom.

Utan att jag märker det så rör jag mig i samma takt som honom. Det är mitt eget sätt att få vara nära honom. Ett annat är att dagdrömma om honom och mig tillsammans vilket jag ofta gör, men för tillfället nöjer jag mig med att bara studera honom.  Hans breda axlar och den blonda, lätt rufsiga kalufsen som jag så gärna skulle vilja dra fingrarna igenom och fläta in dem i.

Även fast jag inte dagdrömmer är jag tillräckligt borta för att jag knappt ska märka att min bästa kompis, knappt en halv meter bort ifrån mig, försöker säga något. Det är inte förrän hon viftar med handen framför mig och bryter magin genom att förstöra bilden av honom som jag lägger märke till henne.
”Hallå? Ska vi gå till bilden sen eller?” frågar hon irriterat. Hon är helt klart arg över att jag inte svarat henne.
”Visst…” svarar jag svävande och tillsvar får jag en suck.
”Varför går du inte bara fram och pratar med honom? Eller ännu bättre, berättar hur du känner?” säger hon medan hon ställer sig framför mig och lägger armarna i kors. Själv stirrar jag på henne som om hon inte vore klok.
”Det är ju klart jag inte kan! Tänk om han inte gillar mig? Då kommer han bara undvika mig ju!” säger jag, lite sårad över att hon inte förstår det.

Hon ska precis svara när han vänder sig om och världens vackraste ögon tittar på mig, fast för första gången på flera år märker jag dem inte. Jag är för upptagen av att förklara för min kompis hur illa det skulle vara om jag berättade hur kär jag var i honom för honom. Såklart är jag inte medveten om att han hör allting jag säger. Inte heller är jag medveten om att hans svaga leende och den lätta rodnad som sprider sig över hans kinder. Jag är definitivt inte medveten om den lycka och de tankar som rör sig inuti honom när han får sina känslor bekräftade.

(bilden är stulen från weheartit)

(Bilden har jag snott från en kompis och redigerat då jag inte orkade rita en ny bild)

Tonerna från en tvärflöjt letade sig mjukt fram över gläntan framför ett litet hus i tegel.  Solens strålar letade sig ner och spred ett mjukt rött och gyllene skimmer över den lilla gården och bildade med tonerna från flöjten en väldigt harmonisk känsla. Det här är den platsen i det förflutna som vi ska leta oss till du och jag. Det är i det här lilla tegelhuset som berättelsen som du nu ska få höra tar sin början. Som jag har nämnt tidigare var det en sommarkväll och tonerna från en tvärflöjt letade sig mjukt fram över gläntan som var det lilla husets trädgård. Om vi nu går fram till eken som vi kan se stå några meter ifrån huset och tittar lite närmare så får vi syn på en man i medelåldern och en flicka som inte kan vara mycket äldre än tio år gammal. Nu kan vi även konstatera att det är från flickan som tonerna kommer då det är hon som sitter (eller satt egentligen med tanke på att det här hände för flera år sedan och det bara är vi som reser tillbaka tilltiden) med en tvärflöjt lätt snuddande med de lätt röda läpparna lätt mot instrumentet i blank silvrig metal. Jag behöver nog inte berätta för dig att hon är stolt över instrumentet hon håller i händerna.

 En lätt vindpust flyr lätt över gården och rufsar till flickans mörkbruna hår precis när den sista tonen dör ut. Nu när musik stycket är avslutat så applåderar mannen högt och ljudligt medan han ler brett mot sin lilla flicka, för jag kan avslöja att det är far och dotter som sitter här i gräset den här sommarkvällen. Flickan ler stolt mot sin far och höjer åter flöjten för att spela ett nytt stycke som hon precis fått lära sig och som hon stolt nu spelade upp för sin far som hade lärt henne allt hon kunde och lite till. Nu lutade han sig tillbaka mot trädet för att lyssna till de spröda tonerna som hans dotter spelade upp för honom. Stolt över att hon så lätt lyckats ta vara på den del av släktens gåva hon fått. Ty den här flickan tillhör nämligen en väldigt kulturell släkt och har från sin far ärvt en känsla för den konst som blåsinstrumentet kunde skapa. Vid det här laget har visan tagit slut och flickan lägger varsamt ner flöjten över sina ben och tittar på sin pappa som fortfarande har ögonen stängda.
”Pappa?” frågar hon med den spröda röst som ofta flickebarn har.
”Mm”, får hon till svar och en harkling då hennes pappa varit tyst ett bra tag.
”Kan inte jag få ta med mig flöjten till Hogwarts? Jag vill inte lämna den hemma när jag ska vara där så länge. Jag kommer förmodligen glömma allting då men om jag kan få ta med den kanske jag kan lära mig lite på egen hand också? Jag kan ju i alla fall fortsätta öva på det jag redan kan?” Från början låter flickan lite osäker men ju närmare slutet hon kommer desto mer säker blir hon och desto fortare pratar hon. Det var en bra idé tyckte hon och hon hoppas att hennes pappa också skulle tycka det. Hon var rätt säker på att han skulle det då hon visste att hennes far också var väldigt fäst vid musiken och inte gärna skulle låta sin lilla älskling gå miste om att få spela på sin älskade flöjt och lära sig fler sånger och visor på den.

Mr Seymour som lyssnat med ett svagt leende på det flickan sagt öppnar nu försiktigt ögonen och tittar lite klurigt på flickan och kliar sig i det lilla skägget.
”Hum… låt mig tänka lite”, säger han och gör en överdrivet fundersam min som flickan inte lägger märke till. I stället så pressar hon läpparna hårt ihop och nickar ivrigt. Att han skulle tänka var ju nästan ett ja. När hennes far nu sätter sig upp för att dra ut på svaret ytterligare och tar upp hennes flöjt och granskar den så tror hon att hon ska spricka av förväntan och nervositet över svaret.  Tänk om han skulle säga nej? Det kunde han väl inte göra? Varför hade han det där kluriga uttrycket i det sol bruna ansiktet? Alla de här frågorna kan vi läsa ur flickans mörkbruna ögon som följer varje rörelse Mr Seymour gör. Flickans förväntan är som på topp när hennes pappa med en suck lägger ner flöjten i gräset en bit bort och blicken facklar mellan flöjten och sin pappa. Helt plötsligt drar hennes pappa henne intill sig med ett skratt och ett ”såklart du kan!” innan han börjar kittla henne. Flickan som är väldigt kittlig börjar skratta hysteriskt och när hennes pappa äntligen slutar så flinar hon flämtandes.
”Tack!” säger hon och kramar om sin far innan hon ropas in av sin mor medan hon glatt funderade på i vilket elevhem hon skulle sorteras in i om mindre än en vecka.

Nu innan vi reser vidare genom tiden så kan jag passa på och säga att Noelene Seymour hamnade i Ravenclaw på grund av att hon var då och är fortfarande väldigt lättlärd och älskar att lära, men också för att hon värdesätter de som är annorlunda och går sin egen väg, och jag kan säga att hon trivdes riktigt bra i det elevhemmet och Noelenes tvärflöjt fick följa med varje skolår. För att spara tid och ge Noelene några stunder för sig själv och de hon vill dela dem med så tänker jag bara berätta lite kort om hennes år på Hogwarts innan vi ger oss av till nästa stora händelse.

Miss Seymour placerades som jag sa i Ravenclaw och tilldelade elevhemmet under sina år väldigt många poäng. Hon fick fina betyg på både GET- och FUTTproven och fick särskilt fina betyg i Försvar mot Svartkonster som även var hennes favorit ämne. Även fast hon inte alltid ansträngde sig till sin fulla kapacitet så kan jag berätta för dig att hon inte var en elev att klaga på även om hon då och då, precis som alla andra, hade sina stunder då det var mer hyss än studier. Flera hade förväntat sig att hon skulle bli prefekt men som tur var, enligt Noelene, blev hon inte det. Men icke att förglömma. Under nästan hela skoltiden så gick hon sin egen väg även om den väldigt ofta korsade andras och även när vi kommer få se henne när hon är äldre så kommer vi kunna se att hon fortfarande går efter sin egna lilla stig och ibland tar sällskap av andra.

Nu när du vet lite mer om hennes år vid Hogwarts kan vi fortsätta vår resa framåt i tiden. Vårt nästa stopp blir tretton år framåt i tiden från vår startpunkt. Det här var ett väldigt viktigt moment i Noelenes liv även om det kanske inte var det lyckligaste, men mer ska jag inte berätta nu. I stället ska jag låta dig kliva in genom valvet här som vi gjorde innan så får du bevittna scenen själv.

Nu när vi klivit in genom valvet så kommer vi in i ett litet kök tillhörande en lägenhet. Nu när vi är inne i rummet och kan se oss omkring kan vi se en ung kvinna stå vid diskhon och med hjälp av ett trollspö göra rent disken som finns bredvid henne. Hon har tjockt mörkbrunt hår som når till de tunna axlarna och glänser i kvällssolen som tittar in genom fönstret. Även om vi inte kan se hennes ögon så vet jag att de är mörkbruna med en naturlig glimt i. Eftersom du inte kan se hennes ansikte så kan jag berätta att det har ett lite besvärat uttryck och den vanliga glimten är för ögonblicket borta. Även du skulle kunna se att hon är väldigt fokuserad i det här ögonblicket, men inte är det på disken. Hon är väldigt försjunken i sina tankar och om vad, det kommer du snart få redor på. Du kanske undrar vem det är som står där nu när du tycker dig att kvinnan ser bekant ut? Jo det ska jag berätta för dig. Det här är den flicka vi för inte alls för länge sedan betraktade när hon spelade flöjt. Det här är Noelene Seymour som du ser, fast som tjugofyra istället för elva.

Vi flyttar oss lite så att vi ser henne från sidan i stället och då får vi även se hur en man i ungefär samma ålder kommer in i rummet och lägger armarna om midjan på Noelene. Hon vänder sig om i omfamningen och ger mannen en lätt puss på munnen och ler ett leende som inte riktigt når ögonen, vilket inte mannen tycks märka utan tror på leendet och brister upp i ett ännu bredare leende.
”Hur mår min favorit blomma?” hör vi en mörk röst fråga som vi kan lokalisera till mannen samtidigt som vi ser honom fästa en slinga av Miss Seymours år bakom hennes öra.
”Bara bra…” svarar hon och tvingar sig att le lite större medan hon fingrar lite nervöst på mannens bröstkorg. Nu kan vi se att mannen börjar inse att allt inte alls är som det ska. Han lägger sina grova händer om hennes kinder och försöker få ögonkontakt vilket hon undviker.
”Har det hänt något?” frågar han och låter orolig men hans kroppsspråk visar att han egentligen inte är så orolig som han låter. Han får ett snett leende av Noelene och hon skakar på huvudet innan hon vänder sig om mot disken igen.  Mannen kollar lite fundersamt på henne innan han sätter sig ner vid bordet och börjar läsa ur en tidning. Så ser scenen ut ett tag och jag kan se att du börjar bli lite rastlös över att stå och vänta men ha tålamod min vän. Allting kommer till den som väntar. Tillslut hörs en harkling från Miss Seymour men hon vänder sig inte om. Hon tittar beslutsamt ner i disken medan hon låter tungan fukta läpparna på jakt efter de rätta orden.
”Du… Jag har funderat lite…” börjar hon tvekandes och väntar på svar från sin sambo som vid nu tittat upp från tidningen.
”Uhu? Och det ska vara något ovanligt menar du?” Sarkasmen är tydlig men Noelene struntar både i den och i frågan. Hon har nu slutat helt med disken och har tagit ett fast grepp om skivan på diskbänken. Ett så hårt grepp att vi kan se hur knogarna vitnar på de slanka händerna. Hon är nervös och kanske lite rädd. Rädd för vilken reaktion hon kommer få på den fråga hon snart ska ställa.
”Jo jag har tänkte lite på… Vad skulle du säga om vi blev en mer under taket?”
Hennes partner ser bara skeptiskt på henne och själv kan jag undra hur trög han kan vara.
”Men Blomma vi har ju redan två ugglor du menar väl inte att vi ska skaffa en katt också?” säger han oförstående och i alla fall för mig växer en känsla av att slå mig själv i huvudet fram, men inte för Noelene. Hon känner sig bara mer och mer besvärad och skruvar lite på sig över blicken i ryggen. Hon skakar på huvudet. Nej hon hade inte menat en katt och hon var lite förvånad över att han trodde det.
”Jag menar… Vad skulle du säga om ett litet barn som springer omkring här?” Hennes ögon blinkar häftigt några gånger och hennes läpp darrar till lite men ändå ler hon svagt. Det var inte en obehaglig tanke egentligen. Bara på hur han som hon skulle dela den med skulle reagera över den. Tyvärr hade hon inte den tur man skulle hoppas på.
”Men du kan väl inte mena att du vill ha ett barn? Nu när det äntligen börjar gå bra för mig i karriären. Och hur skulle det med dina studier då? Vill du inte fortsätta plugga inom försvar mot svartkonster så att du kan jobba med det sen? Hur hade du tänkt att det skulle gå om vi ska ha ett barn samtidigt?” Han kollar förvånat på henne och förmodligen är det inte meningen att han ska låta arg men det gör han. Om vi nu vänder oss mot stackars Miss Seymour igen så kan vi se att hon är allt för nära gråt.
”Grejen är den…” börjar hon svagt men kommer inte längre utan måste ta ett djupt andetag innan hon kan fortsätta.
”Grejen är den att jag redan…” försöker hon på nytt men blir avbruten igen. Den här gången av mannen.
”Säg inte att du… Du är väl inte..?” Plötsligt verkar allt ha blivit klart för honom. Han ställer sig upp och glömmer helt bort tidningen som var i golvet med en liten duns men vi är de enda som tycks lägga märke till det. Mannen står bara stilla och tittar paralyserat på den han kallar sin älskade. Noelene däremot vänder sig om och nickar sakta medan tårarna rinner nerför det mjuka hjärtformade ansiktet. Jo det var som hennes man förfärade. Hon var gravid. Hon tittar bedjande på honom och hoppas att han ska förstå och det ser faktiskt ut som han gör det. Han tar några steg mot henne som om han ska krama om henne. Trösta henne och säga att de skulle fixa det här ändå. Det skulle ordna sig. Noelene verkar också tro att han ska göra det och ler lite svagt. Ett litet tecken på lättnad innan… Klatsch. Det brände i kinden och örat efter örfilen. Jag förstår om du gärna skulle vilja ingripa nu men komihåg att vi är åskådare till det förflutna och inte kan ändra på det som varit även om vi gärna skulle vilja det nu. För Noelene brister det nu och hon ger ifrån sig en hulkande snyftning och kollar bedjande och oförstående upp på mannen medan tårarna strömmar ner för hennes kinder. Ordet varför sveper som en skugga över hennes läppar men förblir just det. Att titta upp i ansiktet som förut varit så vänligt och nu liknar en tyranns har fått henne helt att tappa talförmågan.
”Och jag som trodde att du skulle vara bättre än så”, säger han barskt och jag är ärligttalat förvånad över att han inte spottade henne i ansiktet. Istället bara försvann han. Han försvann och lämnade stackars Noelene där helt ensam. Det var sista gången hon såg honom. När hon skulle vakna nästa morgon skulle hon upptäcka att alla hans saker var borta med honom. Allt som skulle finnas kvar var minnet och barnet. Men det var hennes morgondag och vårt förflutna. I hennes nu var det bara sorgen, saknaden och oron som existerade. Hur skulle hon klara sig nu när hennes man hade försvunnit? Hur skulle hon klara av att uppfostra ett barn själv? Du kan nog förstå vilken jobbig situation hon befann sig i. Dock käre vän tror jag det är bäst att vi låter henne få vara ifred i detta rätt tragiska även om det är svårt för henne att vara det. Men tro det eller ej så kommer hon ha nytta av det i framtiden.

 Nu min vän ska vi fortsätta vår resa genom tiden med det dåliga bakom oss även om vi kommer ha med oss det i ryggsäcken. Det här var ju trots allt en viktig händelse för det stackars livet. Efter det, som du säkert förstår, hade hon väldigt svårt att lite på män. Eller människor över huvudtaget. Även om hennes tillit hade rasat mest för männen när den hon hade litat på mest av alla svek henne. Som tur var hade Miss Seymour sin familj att luta tillbaka sig lite på och även väldigt goda vänner. Men låt dig inte tros att hon bara lät sig falla tillbaka. Nej du. Det här är ändå en väldigt stark kvinna och sveket gjorde henne även starkare även om hon förlorade tillit till folk. I väntan på sitt barn så tog hon två jobb. Ett ordinarie jobb på aurorkontoret. Inget märkvärdigt men tillräckligt för denna fröken. Hon tog även ett kvällsjobb som hon hade så länge hon orkade med, men efter några månader kunde hon inte orka med det andra jobbet också då graviditeten gjorde det jobbigt för henne. Men hon var ändå nöjd med sitt liv även om hon saknade sin partner fortfarande, men hon kämpade i alla fall. Hon fick jobba för att hon och hennes barn skulle få det bra och hon fick använda sina kunskaper inom sitt favorit ämne även om det inte var i så stora mängder. Samtidigt fick hon lära sig lite nya saker inom ämnet på arbetsplatsen.

Sedan en dag i maj kom äntligen den där oerhört lyckliga dagen som Noelene verkligen var förtjänt av, även om även den hade sitt pris i smärta. Ändå tror jag att det än idag är Noelenes absoluta favorit dag. Dagen då Ben Seymour kom till livet. Även om det är en oerhört rolig händelse som du förmodligen skulle vilja ta del av så måste jag tyvärr säga nej till det då den här resan redan börjat på att bli lång. I stället så tänker jag göra som jag gjorde med hans moders skolår. Jag tänker helt enkelt berätta lite kort för dig om Bens uppväxt med sin mor innan vi beger oss av mot resans sista stopp.

Som du säkert redan listat ut så fick Noelene själv uppfostra Ben och det kan jag säga att hon gjorde bra. Hon ville förmodligen vara både fader och moder åt honom då han saknade en far under sin uppväxt. Du tror säkert att det inte blev bra av det men resultatet blev ändå bra då hon lyckades blanda båda rollerna till en och med ett bra barnasinne blev det hela mycket lättare. Dock var det inte lätt för det. Hon var fortfarande ensam om att underhålla pojken och desto äldre han blev desto mer krävde pojken. Det blev allt mindre pengar för henne själv och snart hade han börjat på Hogwarts. Han placerades in i Gryffindor och bidrog med mycket skratt och leenden till elevhemmet då även han hade fått en del av släktens kulturarv. Om vad tänker jag inte gå in på då vi då skulle gå in på en annan historia vilket vi redan är på gränsen till.

Men åter till vår egen berättelse. Med Ben borta på Hogwarts kändes det återigen ensamt för Noelene. Hon kompenserade det då med att jobba och studera. När hon studerade gjorde hon alt djupare och djupare studier inom ämnet Försvar mot Svartkonster och ämnena där till och på så vis förflöt även Bens år på Hogwarts och allt för snart hade han flyttat hemifrån.
Nu har vi snart nått slutet på vår resa.

Vårt sita mål innan jag släpper av dig och tackar för denna gång är återigen det där lilla huset i tegel. Numera tillhör det inte Noelenes föräldrar utan henne själv, men det är lika trevligt ändå. Om inte ännu trevligare. Noelene har alltid tyckt om huset och den lilla gården och hon spenderar gärna tid att ta hand om den. Att det ligger avskilt mitt i North Yorkshire gör inte henne något. Det är bara skönt att slippa behöva tänka på hur man använder magin, även om det är något hon lätt skulle klara av.

Nu när vi kommer fram till huset är det svårt att tro att det gått nästan trettioåtta år sedan vi var här senast. Gräset är fortfarande lika grönt. Husets tegel har fortfarande samma färg och än blommar blommorna runt om på gården och i fönstren. Även om det inte är samma som den gången för flera år sedan som vi bevittnade för någon timme sedan. Men jag tror att det som mest skapar känslan av att allt är lika som då är flöjtmusiken. Även nu hur man hur en tvärflöjts toner mjukt letar sin väg runt huset och sedan iväg mot sina egna äventyr. Även fast de låter mycket klarare nu och det är mycket svårare melodier som spelas. Vi följer musiken och kommer till samma träd som vi stod bredvid förra gången och det är nog ett av de två sakerna som du lättast ser att platsen har åldrats på. Det andra är att titta på den kvinna som sitter nedanför det och spelar på sin tvärflöjt. I stället för det ivriga barnet med det mörka trassliga lockarna som lite klumpigt spelar på sin flöjt ser vi nu en kvinna med de mörka lockarna uppsatt i en enkel men elegant uppsättning som med skicklighet spela på sin tvärflöjt. Det är två olika personer vi sätt spela under det där trädet, men ändå är det samma person. Den person som delat med sig av sin historia till oss. Innan vi går härifrån, tillbaka dit vi egentligen hör hemma, tycker jag vi slår oss ner i gräset och lyssnar klart på det vackra stycke hon framför för sig själv, och så njuter vi. Vi tar in den vackra miljön vi har runt omkring oss och låter musiken få fylla våra sinnen innan vi åker tillbaka till våra egna hem.

Så tyvärr min vän dör stycket ut och det är dags för oss att ge oss av. Dock hoppas jag att resan har varit dig intressant och kanske lärorik så hoppas jag att vi ses snart igen min vän. Vi möts i lycka. Vi skiljs i lycka och i lycka möts vi igen. Adjö min vän!

Om jag var du, skulle du då vara jag? Och om du skulle vara jag, skulle du då tycka lika mycket om mig som jag tycker om dig? Om jag var du skulle jag då tycka lika mycket om dig som jag gör nu? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Skulle du kunna gilla mig då? Skulle jag kunna gilla mig? Så många frågor, men ingen av dem har ett svar. Jag undrar och undrar. Hoppas. Jag hoppas på att det finns en chans att du skulle gilla mig. Åtminstone en liten chans. Jag undrar om du skulle kunnat älska mig då. Om jag hade kunnat älska dig. Jag undrar hur det hade känts. Att få hålla om dig då, när du var jag. Om jag hade gillat det. Jag undrar hur det hade känts för dig. Om du hade gillat det när du var jag. En sak jag vet är att jag i alla fall hade gillat det om jag hade varit jag. Tanken får mig att le. Jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva det som mer än en tanke. Kanske jag kommer få det? Vem vet? Jag önskar jag hade vetat. Då kanske jag skulle ha sluppit undra över den viktigaste frågan av dem alla. Om du var du, skulle du då gilla mig? Skulle du acceptera mig? Och framför allt… Skulle du älska mig?

(Bild från google)

Idag tänkte jag bjuda på en av de hittills sorgligaste historierna som jag har postat i något av forumen. Den kanske inte är särskilt professionell och det är inte heller originalet då berättelsens original egentligen är en av alla de statusar som brukar cirkulera på facebook, men det hindrar inte min inspiration att börja arbeta ihop en berättelse som jag vill skriva ner. Jag hoppas att det här ändå godkänns och att ni på ett eller annat vis uppskattar berättelsen jag här nedan ska berätta.

Från början av nu vår berättelse befinner vi oss på en adress som tillhör en väldigt liten familj i London. Familjen som enbart består av en kvinnlig bibliotekarie, en arbetslös man och en liten pojke hade inte råd med något större boende än den lilla lägenheten de hade men det räckte definitivt för dem då de inte var alls för kräsna av sig. Det var kanske egentligen inte så viktigt för själva berättelsen men för dig som läsare kanske det känns lite bättre att få en liten helhet över det hela.

Vad som skulle hända under den här eftermiddagen var något en sak som aldrig hade tänkts kunna inträffa, men ändå hände det. Eller åtminstone skulle det hända.

Som jag sa innan var det en eftermiddag. Pappan i familjen satt hemma då han inte hade mycket annat till val då han väntade på svar från den kommitté som skulle utse om han platsade till att få jobbet han sökt eller inte. Den andra anledningen var att någon var tvungen att passa deras son så han kunde inte heller vara ute och ränna om han nu velat det.


Den ovannämnda sonen befann sig för tillfället inne på sitt rum och plockade i ordning med sina färger som han hade fått nu när han fyllde sex år gammal. Medan han tog fram den röda färgen och en pensel så lyssnade han på ett kassettband som spelade upp en saga som han tyckte mycket om. Flera gånger brukade han låtsas att han var med i den sagan och var en av de stora hjältarna. Men inte nu. Inte idag. Idag var pojkens stora syssla något helt annat, något enligt honom mycket allvarligt och viktigt. När han fått fram alla sina saker så tassar han in i sina föräldrars sovrum där han stannar vid sidan av dubbelsängen som hans pappa brukade sova på. Han stannar till och andas in doften av sin pappa innan han drar bort täcket så att lakanet blir synligt. Då börjar han sitt arbete med att skruva av locket på burken med färg och doppar sedan penseln och börjar måla noggrant med det vita lakanet som bakgrund.  Efter några fler penseldopp i burken som han har bredvid sig så blir han äntligen klart. Han tar ett steg bakåt för att stolt betrakta sin bedrift. Att ha varit noggrann och att vara rätt omständlig för en sexåring hade gett resultat. Glad springer han den lilla biten ut till vardagsrummet där hans pappa sitter i sin fåtölj som vanligt och läste. Han ställer sig mittframför fåtöljen så att hans pappa säkert ska se honom nu när han ska berätta sin överraskning. Pojken hoppas verkligen att han ska få ett gott omdöme för det han gjort. Han var så otroligt stolt över sin bedrift.
”Pappa…” börjar han försiktigt och vaggar fram och vaggar fram och tillbaka på stället.
”Mm…”
”Jag har gjort en överraskning för dig.” Alltså det var rätt svårt att missa pojkens stolthet i rösten när han sa det.
”Åh vad kul”, fick han till svar av sin pappa som inte ens kollade upp från boken. Pojken rynkade lite på pannan men gav inte upp.
”Men kan du komma och kolla?” Han lade huvudet på sned och kollade hoppfullt på sin pappa som suckade, men som äntligen kollade upp.
”Jag är lite upptagen just nu, men du skulle väl kunna berätta vad det är för något?” Pojken skakar envist på huvudet.
”Du måste komma o titta!” Hans pappa suckar igen men reser sig upp. Som svar får han ett brett leende från sin son som tar honom i handen och börjar dra honom mot sovrummet.
”Vad är det du har gjort för någonting?” frågar pappan som nu faktiskt är lite nyfiken.
”Jag har målat en bild till dig på ditt lakan!” säger pojken som nu glömt bort att det skulle vara en överraskning. Pappan tvärstannar och ser frågandes på sin son.
”Vad har du gjort sa du?” Pojken tittar konstigt på sin pappa. Han kunde inte för allt i världen förstå varför han plötsligt blivit sådan.
”Jag sa att jag målat på ditt lakan, med mina målarfärger.” Pojken låter minst sagt förbryllad.
”Du vet att du inte får göra det!” säger hans pappa plötsligt irriterad.
”Men…” börjar pojken försvara sig men avbryts av en örfil. Han kan inte hindra att en grimas av smärta präntas fast på hans ansikte och ögonen fylls av tårar.
”Jag menade inte…” börjar han igen men blir åter avbruten av ett slag från sin pappa. Nu gråter pojken. Det gjorde verkligen ont i kinderna. Ett slag till följer, över revbenen.
”Pappa varf…” Pojken kan inte fortsätta sin mening när han får ett slag i magen. Pojken gråter hejvilt men vad han inte förstår är att hans pappa (som inte alls läst en bok utan ett brev som berättat att hans fru innan hade drabbats av en svår olycka på väg till jobbet) har låtit sin irritation med successiv process stiga till en kraftig ilska. Pappan kunde helt enkelt inte hejda att den ilskan gick ut över pojken i form av slag. Inte kan han heller hejda tårarna att rinna för varje slag. Inte förrän han sitter på knä och pojken ligger livlös på golvet inser han vad han faktiskt har gjort och brister ut i en våldsam gråt. Hur hade han kunnat låta sig själv bete sig så mot en av de två som han höll mest kär i världen?

För pojken var det en förvirrande situation. Först bara det att hans pappa slog honom sedan när han började blöda och tappa känseln i flera kroppsdelar. Tillslut hade det svartnat men han hade ändå känt lite. Så plötsligt hade allt blivit ljust och klart igen. Det som var förvirrande var att han såg sin pappa och en dubblett av sig själv uppifrån. Hans pappa satt och grät över den versionen av honom som låg blodig på golvet. Han började må illa. Vad var det som hände? Sådant här hände ju inte! Bara om man var död! Men han var inte död! Han kunde inte! Han kunde inte det! Eller kunde han…? Pojken som svävar i luften börjar gråta. Han ville krama om sin pappa. Ville trösta honom få honom att förklara vad som händer, men han kunde inte. Det enda han kunde göra var att gråta och ser hur tårarna som droppade ner på hans pappa på något märkligt vis träffade honom men ändå inte. Så här han en varm och mörk röst bakom sig. Han vänder sig om och ser en ljusgång som gjord av vita eldflammor. Medan rösten förklarar att han var död, men skulle få komma till en värld som var parallell med den han levt i innan börjar pojken snyftande gå genom gången. På väg mot vad som vi kanske skulle kalla himlen.

Långsamt snörade hon på sig skorna på de redan ömma och blodiga fötterna. Hon snörade de rosa banden runt vristen och knöt sedan en rosett på baksidan av vaden. Hon lyfter ner foten och tittar på sina fötter. Inte ett spår av blodet och såren som fanns på hennes små nätta fötter fanns på utsidan av de rosa skorna som var klädda i silke, men professionell som hon var visste hon att de skulle vara alldeles röda innuti.

Hon suckar och ställer sig upp. Hon kollar sig i den stora spegeln med lampor längs ramen, rättar till klänningen som går i färgerna rosa och ljusbrunt. När hon är nöjd med klänningen och resten av sitt utseende ställer hon sig i en vacker pose så att bilden av prinsessan hon snart ska träda in i verkligen strålar om henne.  Hon var redo för kvällens föreställning och långsamt trippar hon på tå fram till dörren i några prövande steg. Fötterna ömmar och det svider verkligen i såren, men lika som förut syns det inte ett spår på den erfarna ballerinan att hon helst av allt skulle vilja vara någon annanstans och att hon hade fruktansvärda smärtor. Det var det som fick henne nu att undra varför hon hade det här jobbet.

Så kommer hon ut till ingången till scenen och hon ser hur regissören glatt välkomnar de små barnen till föreställningen och presenterar kvällens sagoäventyr. Så dras musiken igång och det är hennes tur att komma in på scenen. Hon dansar i takt till musiken och det ser väldigt vackert ut när hon utför de svåra och smärtsamma stegen som baletten kräver. Men inte låter hon det skina igenom och allt barnen ser är en vacker prinsessa som dansar sorgset till musiken för att trösta sig eftersom hon är för evigt fångad.

Pjäsen fortsätter och enligt publiken verkar den lyckad. Barnen skrattar och delar glädjen i de roliga och glada scenerna, blir tysta och respektfulla i de sorgliga och hänförda i finalscenen när prinsen räddar prinsessan och de sedan gör ett mycket vackert och komplicerat dansnummer tillsammans. Hela tiden är de små åskådarna engagerade och djupt inne i vad som sker på den lilla scenen.

När den sedan är slut och hon står där framme och ska tacka för sig och bugar med sina medspelare till de små livens stora applåder och glada leenden, så vet hon med säkerhet varför hon gång på gång plågar sig själv genom att ha på sig skorna som får hennes fötter att blöda och utföra den smärtsamma dansen. Det var för barnens skull. Barnen som älskade det de gjorde och dyrkade den lilla magi de lyckades skapa med teater och dans. Deras glädje och uppskattanden smittade av sig och gjorde att även hon älskade det hon gjorde. Så därför skulle hon alltså upp igen på scenen imorgon för att åter få sig en omgång sår och riva upp de gamla. Men det skulle vara värt det.

Långsamt, långsamt smög hon hukandes fram mot buskarna. Hon lät de bara fötterna smeka löven och grenarna under henne och när hon kom fram till platsen där hon hade hört ljudet ifrån ställde hon sig i en låg försvarsställning innan hon försiktigt, knappt märkbart, förde bort några grenar i buskaget för att se vad som hade bringat ljudet.
Hon spanade försiktigt fram mellan de små kvistarna och där. En liten bit åt vänster låg han. Från platsen hon stod kunde hon inte se mer än hans gängliga gestalt och en brun kalufs, men egenskaperna som medföljer ett liv där man får klara sig själv när man knappt är så gammal som hon gjorde att hon ändå kunde avgöra att han var avsvimmad. Hon studerade honom lite till innan hon reste sig till hälften. Hon lade huvudet på sned med rynkade ögonbryn och kollade på honom. Vad skulle hon göra med honom? Hon kunde väl inte låta honom ligga kvar? Risken var alldeles för stor att han skulle hitta hennes och Angeluns läger, men det skulle också betyda att hon kunde gå miste om en viktig bundsförvant. För tänk om han var en av Moonyrs rebeller precis som hon själv? Då kunde han säkert berätta vad resten av Månfolket planerade för att åter ta deras rike från de där patetiska, översittarna till ”hjältar”.  Hon fylls av ilska när hon tänker på Solfolket och hon reser sig till sin fulla längd och blänger ilsket på honom. Och andra sidan skulle det inte skada om han låg kvar där om han nu visade sig vara en av Solfolket. Då skulle han bara vara tillbesvär och det var bättre att lämna dem åt Moder jord så att hon fick göra vad hon ville med honom.

Hon knycker till med huvudet i ett tecken på förakt och spottar på marken framför honom innan hon vänder sig om för att låta ljuset från halvmånen leda henne tillbaka. Hon hade ju ändå viktigare saker för sig än att oroa sig för en däckad yngling. Hon skulle gå tillbaka till lägret och se efter Angelun och sedan skulle hon ta med Angelun till honom för att fatta ett gemensamt beslut om vad de skulle göra härnäst. Yep, det var precis vad hon skulle göra.

Lite gladare till sinnes nu när hon kommit fram till en vettig sak att göra börjar hennes vältränade ben röra sig framåt över stigarna som en gång hade trampats upp av de små skygga rådjuren och kanske några enhörningar som hade vandrat förbi. Hon rörde sig med samma smidighet som de djur som hade och ännu vandrade i skogarna. Ty det var ett måste för livet som hon levde. Om man hade visat sig som rebell och fått en summa över huvudet då var det inte så mycket mer till val än att lära sig av djuren för att inte vecka uppmärksamhet eller utföra onödiga ljud. Ingen av rebellerna hade nämligen särskilt stor lust att föra solfolket till dem i onödan. Sakta men säkert åker hennes humör tillbaka till det vanliga neutrala och lättsinniga medan hon utför arbetet. Precis som hennes liv som deras prinsessas livvakt brukar se ut och så försvinner hon in genom buskagen som leder till de väl dolda trädkojorna till hus uppe i de stora träden för att ta med sin bästa vän och personen som hon hela tiden ägnade livet åt att skydda till personen som skulle komma att göra stora förändringar. Inte bara för henne utan även för landet, kanske till och med världen.

Jag ser honom bara för ett ögonblick, men under det ögonblicket hinner jag fyllas av samma varma känsla som alltid. Hans guldblonda hår lyser upp av solen och de små lockarna blåser lätt med i den lätta brisen som viner över torget. Han har aldrig varit vackrare, det är jag helt säker på. På den lilla tiden jag ser honom fångar han min blick och jag ser in i de varmt ljusbruna ögonen, och när jag gör det kan jag utan att tveka svära på att de där ögonen är de vackraste i världen. Utan att jag är medveten om det så håller jag andan. Jag hoppas på att han aldrig ska väja undan blicken. Att ögonblicket ska vara för evigt. Att få uppleva det fantastiska ögonblicket då jag kan tro att han gilalr mig också i all framtid. Det vore helt fantastiskt. Men tyvärr blir det inte så. Han vänder bort blicken och jag ser inte hans underbara ögon längre. Han har gått förbi och jag kommer inte få se honom igen på vad som känns som en hel evighet. Jag kommer inte få se honom igen förrän helgen är slut och jag får komma tillbaka till skolan. Tillbaka till honom.

Regina Hale, en kort elvaåring med lockigt, axellångt brunt hår och klarblå ögon, satt med sin tre år gamla lillasyster Olivia i deras nybyggda koja i Olivias rum och berättade sagor om allt mellan himmel och jord. Varför det var sådan stor åldersskillnad var därför att Reginas föräldrar hade velat ha bara ett barn, men Regina hade så gärna velat ha ett syskon att föräldrarna tillslut inte kunde säga nej. Hennes lillasyster lyssnade storögt på när storasystern berättade om hur en prins med hjälp av sin trogna drake besegrade det ondskefulla monstret i garderoben för att kunna ta sig vidare genom den till prinsessan.
  ”Men, huj kan pinsen komma till pinsessan enom gadeoben?” frågade Olivia och rynkade pannan när hon försökte förstå. Regina log mot sin lillasyster.
  ”Du förstår väl att det inte var en riktig garderob? Det var egentligen en magisk dörr som monstret vaktade. Det var därför prinsen och riddaren behövde ta sig igenom garderoben”, förklarade hon vänligt för Olivia vars ögon tindrade. Regina blev varm inuti när hon såg hur mycket systern älskade hennes sagor.
  ”Äj du säkej? Tänk om pinsen inte hitaj pinsessan?”
  ”Det är klart att jag är säker. Han berättade det själv för mig i skolan.” Systerns mun formades till ett litet o, och Regina fortsatte berätta den improviserade sagan som skulle få lillasysterns mardrömmar och rädsla för mörkret att försvinna.
  ”När prinsen och draken kom ut ur garderoben kom de fram till en stor skog. På andra sidan skogen såg de hur ett stort och högt torn reste sig mot himlen på en klippa. Det var där prinsessan fanns. För att ta sig till prinsessan behövde de gå igenom skogen, men den var fylld av faror. Trots det och sin reskamrats protester gick prinsen in i skogen. Han behövde rädda sin älskade från tornet och dess hemska fångvaktare.” Regina gjorde en paus och kollade på systern i det svaga skenet från skrivbordslampan. De hade släckt alla andra lampor i rummet för att öka spänningen, eller som Regina hade sagt till systern. ”Det är för att stärka magin i sagan så att det är säkert att inga monster kommer in.” Det hade fått Olivia som tidigare tvekat över att det skulle vara mörkt att ivrigt släcka alla lampor på hela övervåningen. Deras mamma Michelle hade då tittat undrande på Regina som bara hade ryckt på axlarna. Och nu satt de här i deras koja och Regina berättade sagor som skulle med hjälp av deras magi hålla borta ondskefulla monster, spöken och andar. Egentligen trodde inte Regina på magi och sådant men hon spelade med för sin systers skull, och det uppskattades av föräldrarna även om de tyckte att det var ett underligt sätt att hjälpa systern på. Regina fortsatte att berätta om hur prinsen och draken tog sig igenom skogen och räddade prinsessan. Varje gång Olivia hade någon fråga så svarade hon tålmodigt och när systern tillslut somnade efter att ha fått svar på sina frågor och fått hört hela sagan bäddade Regina ner henne i hennes säng. Det var inte förrän hon vände sig om och skulle gå som hon såg att deras mamma stod i dörröppningen och kollade på sina två och enda barn.
  ”Du är verkligen en hjälte för henne”, sa modern och Regina ryckte rodnandes på axlarna. Hon visste att hennes lillasyster såg upp till henne men att hon var en hjälte var väl att ta i?
  ”Hjälte är väl att ta i?” mumlade hon och såg ner i golvet. Michelle kollade förvånat på henne.
  ”Varför skulle det vara det hjärtat?” sa hon och gick fram och lade en arm om sin äldsta dotter. ”Du är ju allt en hjälte ska vara. Modig, godhjärtad, viljestark, påhittig, äventyrlig. Så varför skulle du inte vara en hjälte?” fortsatte modern.
  ”Därför att jag knappt kan ett gånger ett. Därför kan jag inte vara en hjälte”, Reginas mamma skrattade åt dottern, inte på ett elakt sätt utan vänligt och moderligt.
  ”Du kommer alltid att vara min lilla hjälte oavsett vad du säger, och skulle du fråga Olivia skulle hon nog säga samma sak.”
  ”Men en hjälte ska också vara smart. Och då kan vi utesluta mig eftersom jag är helt kass på matte och allt annat i skolan som man inte gör med kroppen eller händerna”, fortsatte Regina. Det var ännu ett av de stora dragen i Reginas personlighet; envishet som få. Det var tack vare det hon blivit så skicklig i handboll och klättring. Genom att aldrig ge upp. Egentligen var det inte handbollen som lockade henne, hon kunde lika gärna ha spelat fotboll eller något annat med en boll i spelet och ett lag som samarbetade, för det var lagandan som lockade henne och bollspelet.
  När mamman såg att dottern inte tänkte ge upp bytte hon ämne.
  ”Kom så går vi ner och fikar lite innan du också ska gå och lägga dig. Jag kan be Edward att göra lite varmchoklad.” Regina blev genast på bättre humör. Hon var en riktig gottegris och älskade allt som hade med choklad att göra, och hennes pappa var expert på varmchoklad.
  ”Choklad!” ropade Regina och rusade ner för trappan i det lilla vita stenhuset och hörde svagt hur hennes mamma skrattade bakom henne. Tio minuter senare satt hon vid det runda köksbordet med en stor kopp choklad och njöt av den, men alltför snart tog den slut (även fast hon druckit ur den i en halvtimme minst).
  ”Är du klar?” frågade hennes mamma och hon nickade till svar. ”Då så, iväg och borsta tänderna nu. Det är läggdags.” Regina suckade och kollade på sin mamma.
  ”Snälla, kan jag inte få vara uppe lite till?” Hennes mamma sa nej bestämt och Regina kollade på klockan. ”Oj, hur kan den ha blivit så mycket?” tänkte hon när hon såg hur mycket den var. Hon suckade igen men gjorde som hennes mamma sa och gick upp på övervåningen och gjorde sig i ordning för att lägga sig. Helt ovetandes om att hon snart skulle få reda på att hon var en häxa.

Jag gick längs den gamla grusvägen som jag hade gått på så många gånger förut.  Jag gick rastlöst fram och tillbaka på vägen medan jag nervöst pillrade lite med mobilen. Skulle jag göra det? Tillslut lyckades jag bestämma mig. Jag tryckte fram ett nytt SMS och skrev rätt så snabbt med tanke på att jag darrade lite.

Hej! Kan du komma till klippan nu? <3                        

När meddelandet var skrivet valde jag kontakten att skicka det till och skickade det till min bästis Maja. Medan jag väntade på svar kände jag hur en stor och obehaglig klump började ta form i halsen på mig. Jag svalde bestämt ner den men den envisades med att komma tillbaka men jag envisades lika mycket med att svälja den och tillslut struntade jag i den. Jag hade ju trots allt bestämt mig. Jag skulle göra det. Det var försent att backa ur nu.
Svaret kom snabbt. Jag fick svaret som jag ville ha, men också det som jag fruktade – ett ja. Jag vände mig om och började gå mot havet som inte låg allt för långt bort. Strax kom jag fram till stigen som ledde mot klippan som jag bett Maja komma till. Den klippan var den plats jag och Maja alltid brukade gå till. Så fort vi hade något att berätta eller bara ville komma bort från omvärlden. När jag vek av och började gå på stigen vaknade gamla minnen till liv. Minnen som jag trodde jag hade glömt eller tappat bort på vägen.
Jag var sex år och jag och Maja testade våra nya cyklar på grusvägen. Det hade varit en vacker dag med strålande sol och fåglar som kvittrade i skogen runt omkring.
Plötsligt var jag åtta och jag och Maja var på upptäcktsfärd i skogen vid klipporna som vi var förbjudna att leka vid. När minnet spelades upp kända jag spänningen som vi hade känt och kunde höra suset i trädkronorna och vinden i ansiktet. För en stund svepets jag in helt och hållet i minnet för att sedan svepas in i nästa. Alla lekar vi hittat på och alla glada stunder vi haft passerade genom mitt huvud och jag upplevde dem alla gång på gång medan jag gick längs stigen. Det var som om platsen visste vad jag tänkte göra och ville hindra mig att göra det genom att visa det goda livet kunde bära med sig. Det som fick en att fortsätta leva trots att man har ett helvete till liv.
Tillslut lyckades jag komma fram till klippan och satte mig ner för att vänta. Jag såg ut över det glittrande havet som skimrade i lite olika nyanser i solnedgången. Det enda som fick det hela att inte bli vackert och harmoniskt var de vassa klipporna som stack upp ur det glittrande havet. Jag kände hur en liten tår trängde fram när jag betraktade den vackra scenen som naturen skapat. Jag ville inte göra det. Eller jo det ville jag och jag skulle göra det. Så enkelt var det bara.
Jag torkade ilsket bort tårdroppen som hade bidragit till att några fler hade bildats och de försvann på samma sätt som den första. Jag hade ju trots allt lovat mig själv att inte gråta och det löftet tänkte jag hålla. Jag svalde klumpen i halsen igen, den som fortfarande envisades med att komma tillbaka trots jag försökte (men misslyckades) att ignorera den.  Jag kände också hur en känsla började ta form i kroppen och allt mer och mer sprida sig, men jag kunde inte komma på vad det var för något. Vad var det? Rädsla? Nej, rädsla var det inte. Alexandra Lyon blev inte rädd. Det var något jag hade växt upp med. En sann Lyon blev inte rädd. Tomhet då? Eller kanske förlust? Eller sorg? Lättnad? Eller så var det kanske en blandning. Jag var så insjunken i mina funderingar att jag spratt till lite när jag hörde hur det prasslade till lite i buskarna bakom mig. När jag vände mig om fick jag syn på Maja som kom fram mellan dem och jag suckade lättat. Jag ville inte att någon annan en Maja skulle hitta mig nu. Jag betraktade min bästa vän medan hon gick fram och satte sig bredvid mig. Hon hade ett oroligt ansiktsuttryck men sa inget. Tystnaden hängde fortfarande kvar ett bra tag efter hon satt sig och jag förstod att hon väntade på att jag själv skulle berätta varför jag ville att hon skulle komma så fort till klippan, men jag var inte redo riktigt än. I stället satt jag kvar i samma ställning och betraktade den vackra utsikten och lät tystnaden svepa in oss is sitt kalla täcke. Efter vad som kändes som åratal kände jag mig redo. Jag samlade mina krafter för att säga de fyra orden och så sa jag det.
  ”Jag tänker göra det.” Då var det gjort. Det var nu officiellt och jag kunde inte ångra mig. Orden kom i en hes viskning trots att jag använt mina krafter och viljestyrka för att kunna säga dem högt, men det var tydligt nog för att Maja skulle förstå. Hon förstod alltid. Min blick var fortfarande fäst vid havet. Mot horisonten. Kanske skulle jag få komma dit? Det visste jag inte, men jag visste om Majas blick som nästan brände i mig. Jag kände mig skyldig trots jag inte gjort något - än. Jag låtsades inte om blicken utan stirrade beslutsamt ut över havet som blivit en aning mörkare nu när solen nästan var nere.
   ”Göra vad?” frågade Maja även fast hon mycket väl visste det. Som sagt visste Maja alltid allting, särskilt när det gällde mig.
  ”Du vet vad”, sa jag med den darrande och hesa rösten som visade att jag var en aning rädd. Fast jag var ju inte rädd. Eller jo, kanske lite, men mest för att hon skulle hata mig. När jag fortfarande kände hennes blick i sidan bestämde jag mig att jag var modig nog att möta den.
  ”Jag misstänkte det”, pep hon med en svag och klen röst. Usch, så sårbar och ynklig hon såg ut där hon satt på klippan. Jag såg hur tårarna trillade ner för hennes kinder, och – jag fick dåligt samvete. Hur kunde jag göra så? Hur kunde jag ens tänka tanken på att göra så mot en sådan här snäll varelse? En som inte förtjänade att något sådant hände. Jag var hemsk. Plötsligt så var det som om någonting inom mig brast och jag kunde inte hålla igen.
  ”Förlåt! Men jag står inte ut längre! Jag står inte ut med att de förstår mitt och deras liv genom att supa ihjäl sig! Snälla, du måste förstå att jag inte står ut med dem”, sa jag med mycket starkare röst, fast den darrade fortfarande.
  ”Jag kommer sakna dig”, sa hon och slog armarna om mig i den sista bästis kramen.
  ”Och jag dig”, viskade jag tillbaka mot hennes axel. Jag vet inte hur länge vi satt så, och bara omfamnade varandra som de bästisar vi var. Det kunde gått några sekunder, minuter eller till och med timmar medan tystnaden bara lade sig över oss som ett varmt täcke. Runt omkring oss blev miljön bara mörkare och mörkare medan solen lade sig allt längre och längre ner på himlen och ner vi tillslut särade på oss igen var himlen lätt violett på väg till en blåare nyans och båda tårögda.
  ”Jag hoppas du förstår att det inte är pågrund av dig som jag gör det här”, sa jag med min darrande röst och torkade ögonen så att jag var säker på att jag inte skulle börja gråta. Jag visste inte varför men av någon anledning kunde jag inte prata ordentligt och det lät lite tillgjort och konstigt det jag sa, men samtidigt menade jag det. Jag såg hur Maja nickade lite. Självklart visste hon att det inte var hennes fel. Hon visste ju allt. Allt om allt och särskilt om de jävla alkoholisterna som skulle föreställa mina föräldrar. Så självklart visste hon att det var pågrund av dem jag inte orkade med det här längre, och det hade ju knappast blivit bättre när min tvilling bror dog och jag fick skulden över att ha dödat honom. Självklart hade jag inte gjort det. Det hade varit min jävla morsa som tvingat honom att dricka tändvätska när han hade råkat spilla lite ketchup på soffan när vi åt hamburgare. Det behövs nog inte säga att hon var full då… Jag reste mig upp och använde kraften jag fått ur ilskan som bubblat upp när det minnet hade kommit tillbaka till att säga mina sista ord.
  ”Du är den allra bästa vännen i hela världen. Jag har haft tur som fick en vän som dig. Utan dig hade jag förmodligen gett upp för flera, flera år sedan. Du är verkligen en jätte bra vän.”
Jag såg hur tårarna rann nerför hennes kinder när jag sa orden och det ryckte till lite i hennes kinder men situationen var för sorglig för att det skulle kunna bli ett leende. Jag kramade henne en sista gång innan jag tog ett djupt andetag och gick de sista stegen fram till kanten på klippan. Nu när jag stod där och såg ner i det mörka vattnet som inte alls såg lika vackert och välkomnande ut längre och jag kände för första gången hur ett litet sting av rädsla bildades i maggropen. Men, men har man väl lovat kan man inte backa ur. Jag tog ett djupt andetag till och sände en tyst bön om att jag skulle komma till himmelen.  Så blundade jag – hårt, så hårt jag kunde och tog steget. Steget som skulle bli slutet. Steget över klippan. Jag kände hur vinden piskade mig i ansiktet medan jag föll de säkert tjugo metrarna ner mot havet. Medan jag föll hann jag tänka en sista tanke, och den var ägnad till min döde bror. Jake, du är snart inte ensam längre. Jag är på väg. Vi kommer få träffas igen.
Sedan kände jag hur vattnet slog emot mig och hur de vassa klipporna spetsade min kropp för att sedan låta vågorna slå sig vildsint emot den. Innan de drog ner det som fanns kvar av den ner i djupet.

Prolog
Hon bläddrade försiktigt genom den urgamla boken tills hon hittade vad hon sökte. Det var inget en vanlig människa skulle lägga märke till - bara en mening med nonsensord. Hon visste att just den meningen var mycket mer än bara några nonsensord. Hon visste att just den meningen skulle fullborda det hon ville, den skulle få alla som satte sin fot i hennes hus att ångra det, och det väldigt mycket.

 Hon kavlade upp ärmarna på den gamla klänningen och konsenterade sig på sin uppgift. Hon måste göra det på rätt sätt på en gång, minsta lilla felbetoning kunde kosta hennes liv. Hon svalde och sträckte sig efter den trollkraft som fanns kvar i den gamla kvinnan. Hon hade för länge sedan lärt sig hur man kontrollerade trollkraften utan att använde en stav eller ett spö. Den hemligheten hade gått i arv från häxa till häxa och mor till dotter i hennes släkt ända sedan 1000 talet. 

  När hon hittat den undangömda energikällan inuti sig själv började hon mässa meningen om och om igen. Hon kände hur trollkraften strömmade ut ur hennes kropp och in i träet som det gamla huset var byggt av. Hon började mässa högre tills hon nästan skrek ut orden.
”Errinda dörnda ollirduna molisia tarutsi!”, sa hon rätt ut i tomma luften. 

Hon kände hur kraften tömde henne på de sista energireserverna och hon föll utmattad ner på golvet. Förbannelsen hade krävt nästan för mycket energi än vad hon kunde ge den, men bara nästan. Hon reste sig ryckigt och trött upp med ett galet leende på läpparna. Hon hade lyckats med uppgiften. Hon hade lyckats med att skydda huset från att förstöras och med att förbanna de som skulle försöka förstöra det. Ett galet och ondskefullt sista skratt steg ur den gamla häxans strupe innan trolldomen hade förbrukat den sista energin i den gamles kropp och häxan föll till golvet en sista gång.

Kapitel 1

Jane och Fanny klättrade upp för stuprännan, det var deras tredje tak den här kvällen. Deras dröm var att bli internationella tak klättrare. (Om det nu fanns något sådant) Det var Janes ide från början. Först hade dom tagit väldigt låga hus, men sen ett år tillbaka hade det bara blivit mer och mer avancerat.

Jane och Fanny var bästa vänner, men dom var väldigt olika. Jane var väldigt uppfinnings rik och var väldigt modig och smidig, hon var också väldigt klok och Fanny brukade kalla henne ugglan för hennes bruna hår och mörka, kloka ögon.

 Fanny gick med på allt. Vad än Jane sa så gick hon med på det. Fanny hade kort blont hår och var också väldigt modig. Jane brukade kalla henne Katten för att hon jämt jagade efter faror och för att hon var väldigt smidig. Den kvällen hade dom bestämt sig för att gå upp på kyrktaket. Då kunde man se hela staden bada i eftermiddags sol. Himlen var rosa, gul och blå.

Fanny stannade upp för att titta, men Jane puffade på henne och sa ”Klättra Fanny och sluta dröm vi är snart framme och jag vill inte bli upptäckt nu.” Deras föräldrar visste inte om att dom klättrade på tak, och eftersom det var en liten stad så kände dom flesta varandra. Så fick någon syn på dom skulle snart hela staden få reda på att dom klättrat på kyrktaket.

Men en sak var bra med staden dom bodde i. Alla husen hade samma höjd och var väldigt nära varandra. Så kom man upp på ett tak kunde man gå på alla tak. Det var deras lilla väg hem, och deras väg till varandra. Båda bodde i hög hus i högsta våningen. Så det var bara att klättra ut genom fönstret upp för stuprännan och vänta på den andre i deras koja som dom gjort på ett av taken i staden. Och för att komma dit var man tvungen att komma upp på den högsta byggnaden i staden, bortsett från kyrkan. Det var en liten koja som bara dom visste om.

När dom kommit upp på kyrktaket satte dom sig ner och beundrade solnedgången som gjorde att staden fick en fin rosa skimrande nyans. ”Där” utbrast Jane och pekade mot ett stort mörkt hus i ut kanten av staden. ”Där ska vi klättra” sa hon började gå ner. Fanny satt tveksamt kvar. Men reste sig sedan upp och började också klättar ner.

Kapitel 2

Jane klättrade fort och vant ner för stuprännan på kyrktornet med Fanny strax ovanför sig. Hon kom till ett av de höga fönstren som vittnade om att hon hade kommit i jämn höjd med kyrksalen, så för att få en större utmaning hoppade hon från stuprännan och in i det djup fönstervalvet och hoppade på liknande vis tills hon kom till stuprännan som ledde upp till kyrkans lägre tak.

 Fanny följde efter henne upp på taket utan att protestera mot den krångliga vägen som hennes bästa vän hade valt, för om det hade varit hon som hade valt vägen hade hon tagit samma väg. Både hon och Jane älskade att tänja på deras gränser och sökte ständigt nya utmaningar. Det var oftast Jane som kom på dem och Fanny som tyckte de lät spännande och hjälpte till att genomföra Janes sjuka planer. Fanny log när hon tänkte på hur hon föst hade träffat Jane. Hon fortsatte att klättra men i sina tankar spelade hon upp scenen.

Fanny gick upp fån parkeringen till hennes nya skola. Hon var 12år och hade precis flyttat till den lilla staden med sin familj. Hon såg sig nyfiket omkring på skolgården. Hon hade varit där förut och kollat, men inte när det varit andra där. Det var då hon fick syn på henne.

Uppe på taket satt en tjej som såg ut att vara i hennes egen ålder och retade några killar som försökte komma upp efter henne. Tjejen skrattade när en av killarna gjorde ett särskilt misslyckat försök. Tjejen kastade sitt bruna hår över axeln och tittade ner på killarna med hån leende på läpparna.

”Kan inte bättre? Jag trodde faktiskt att ni killar som gick i sjuan skulle vara mycket stakare och smarte än vad ni verkar vara! Kan ni inte ens komma upp hit? Det kom jag på i trean ju!”, sa hon med ett tydligt roat tonfall och skakade dramatiskt på huvudet. Sedan såg Fanny en svag skiftning i hennes ansikte som hon var säker på att ingen annan hade sett. Flickans ansikte fick ett sorgset och medlidande uttryck och hon sa med tillgjord röst.
 ”Nu får jag ju dåligt samvete! Inte borde väl jag gå på de som är större! Och särskilt inte de stackarna som är så dumma att de inte ens kan göra samma sak som en liten flicka klarade av när hon knappt var tio år gammal.”

Fanny skattade högt som, de andra på skolgården när hon såg hur killarna reagerade. Tjejen ställde sig flinade upp och bugad mot sin publik nere på asfalten. Innan killarna, som hade blivit röda i ansiktet av ilska och förödmjukelse, hann säga något för att rädda deras rykte kom en lärare utspringandes ur byggnaden. Läraren var en kvinna i 50års åldern som hade det gråa håret uppsatte i en stram knut.

 Fanny såg hur läraren sprang fram till killarna och flickan. ”
Kom genast ner Jane! Nu!” ropade tanten. Ett flin lekte över läpparna på Jane. Det var tydligt att hon var van att få skäll av lärarna.
 ”Och om jag vägrar? Kommer du upp och hämtar mig då eller?” sa hon. Jane fick inget svar så hon gick upp och satte sig uppe på taknocken och väntade på vad läraren skulle göra.

Läraren drog ett djupt andetag och sa sedan med stängöst som nog fick de flesta av hennes elever att lyda; ”Jane Bäckström kom genast ner!”
Till Fannys förvånande struntade Jane i lärarens tonfall och sa bara lätt; ”Varför det? Jag gillar att vara här uppe.”

Fanny till lät sig ett skratt när hon såg den allt argare lärarens reaktion på de två enkla fraserna. Fanny började skratta högt tillsammans med de andra när hon såg att läraren började klättra upp efter Jane. Jane började också skratta när hon såg att den gamla damen trevande började klättra upp efter stuprännan.

 Jane skrattade så mycket att Fanny ett tag var rädd att hon skulle ramla. När Jane tillslut hade samlat sig sa hon till killarna hon retat tidigare; ”Oj, hörni ni måste verkligen vara dumma. Till och med Greta tar sig upp ju! Se och lär nu! Hon kanske kan lära er något mer än matte.”

Åter igen löd skrattet genom folksamlingen. Läraren som tydligen hette Greta kravlade sig upp över tak kanten när Jane fick ett tillgjort fundersamt uttryck i ansiktet. ”Eller föresten, jag tror nog jag ska gå ner i alla fall”, sa hon och ställde sig upp och sprang iväg över taket innan hon vant hoppade ner från det. Fanny log när läraren uppgivet slog ut med armarna. Fanny tyckte att det var tydligt att Greta hade fått nog av Janes påhitt, fast Fanny höll inte med den gamla läraren. Så hon gick bort till Jane…

Fanny drogs tillbaka till verkligheten av att Jane puffade till henne igen.
”Värst vad du var drömsk ikväll då! Det här är typ tionde gången som du har drömt dig bort!” sa hon med ett retsamt flin i ansiktet. Fanny ignorerade henne och sa bara ”Ska vi fortsätta eller?” och hoppade över till taket på likhuset. Sedan vidare till nästa tak och tog ledningen bort mot huset som Jane sagt att de skulle klättra på.

 Jane var snart i kapp Fanny och sprang jämsides med henne innan hon utbrast; ”Sisten dit!” Och sprang om henne. Fanny ruskade på huvudet medan hon tänkte, typiskt Jane att alltid tävla. Det är femte tävlingen idag! Men försökte ändå att komma ikapp Jane, för även om hon inte ville erkänna det så var hon lika tävlingslysten själv.

Jane kom först fram till huset och stannade och granskade det för att se hur de lättast skulle komma upp. När Fanny kom fram strax efter henne sa hon med spöklik röst och ett leende på läpparna: ”Det sägs att det spökar här. Enligt myten så bodde det en gammal häxa i huset för hundra år sedan. Hon var den sista i sitt släktled och väldigt ensam. Huset var det enda som betydde något för henne, så en kväll uttalade hon en förbannelse över huset. De hittade hennes livlösa kropp i vardagsrummet bredvid en gammalbok på ett konstigt språk och sedan dess har ingen besökt huset. Fast det är ju så klart bara en myt.”

Fanny såg fundersamt på huset förlorad i sina tankar, så därför ryckte hon till när Jane hoppade mot huset och började ivrigt klättra upp till taket. Fanny var rädd att hon skulle verka feg om hon stannade kvar länge till så hon hoppade efter och klättrade smidigt upp till taket på huset där hon såg Jane prövande kände efter med foten innan hon satte ner den.
”Det verkar inte vara i någe vidare bra sick.”, konstaterade Fanny innan hon följde efter Jane. Jane höll med och fortsatte att gå tvärsöver taket. När hon kom till mitten brast taket och hon föll med ett skrik ner på våningen under.

Kapitel 3

”Hur gick det!” skrek Fanny och sprang till hållet där Jane fallit ner. Inget hördes och Fanny började bli rädd. ”Jane!” skrek Fanny.
”Jag mår bra varför skriker du så, någon kan höra dig” Fanny andades lättat ut och hoppade ner till Jane.

I huset var det mörkt, men eftersom Jane gjort ett takfönster lyste ljuset in och dom kunde se varandra och en bit framför dom. Fanny var rädd det kände hon själv, men hon skulle aldrig kunna säga det till Jane. Jane däremot ville undersöka allt i huset. Nu hade hon allt annat än tak klättring i huvudet. Dom gick runt på övervåningen och konstaterade att det var två sovrum och en samlings sal på ovanvåningen.

 Ena sovrummet hade blåa medaljong tapeter, en säng i vitt och ett litet mörkt nattygsbord. Andra sovrummet hade rosa ros tapeter en liten säng och ett nattygsbord. Samlings salen hade röda tapeter och en soffgrupp i brunt. Jane började gå ner för spiral trappan som ledde ner till första våningen.  Fanny tvekade ”Kan vi inte gå hem nu, det är sent” Jane kollade fundersamt på henne. ”Är du rädd?” sa hon frågande och kollade på Fanny med sina mörka ögon. Fanny hatade den där blicken. Det var den blicken Jane haft när dom börjat klättra. Det var en utmanares blick, och Fanny kunde inte stå i mot den blicken hur mycket hon än ville. ”Nej då” sa Fanny, och började gå ner för trappan. ”Är du?”

Jane gick först. Hon förstod att Fanny var rädd. Så hon offrade sig fast hon själv var minst lika rädd. Men det skulle hon aldrig våga säga till Fanny. Med darrande ben gick båda ner för trappan. På väggen var det målat ett stort släkt träd, där alla ansikten var förkryssade med röd målarfärg. Men man kunde se några av deras namn, Agata, Christoffer och Anna hette några.

När Fanny och Jane kom ner kände dom en frän doft. Det luktade ruttet. Båda höll för näsan och gick in ett rum som hade en stor flygel i vänstra hörnet av rummet. En öppen spis i det andra hörnet och en stor svart soffgrupp i mitten av rummet. Men det märkliga med rummet var att med samma röda målar färg som någon använt att kryssa för alla ansikten i släkt trädet, hade någon skrivit en stor text på den gröna tapetserade väggen. Jane läste högt. ”Den som träder in i mitt hus som skapats av ondska ska få betala med döden” Båda rös till.
 
”Vad är det här för ställe?” Frågade Jane skrämt.
 ”Jag vet inte” sa Fanny. ”Vi kollar runt i dom andra rummen, sen drar vi. Ok?”
”Ok” sa Jane och gick mot badrummet.
Badrummet var kaklat i blått. Men alla plattor var spruckna. Då slog det Fanny att det här huset var ganska gammalt, i alla fall från mitten av 1800-talet. Men allt var kvar, ingen hade flyttat in i det och ingen hade rivit det.

Allt var väldigt märkligt. Plötsligt vreds kranen på och ut kom det röd målar färg. Jane försökte vrida av den men det gick inte. Fanny prövade också men det var omöjligt. Dom sprang ut ur badrummet och stängde dörren. ”Ok, nu kollar vi köket sen ska jag ut härifrån” sa Fanny och styrde sina steg mot det som förmodligen var köket. När hon kom dit gav hon till ett högt gällt skrik. ”Vad är det?” frågade Jane som kom efter. Och även hon gav till ett högt skrik.  På köksbordet låg en man i femtio års åldern uppskuren med ögonen uppspärrade. På väggen stod det. ”Vad var det jag sa” Då förstod Fanny att det inte varit målar färg, utan blod.

Kapitel 4

Fanny vände sig om och såg på Jane. Av hennes ansikte att döma hade hon gjort samma upptäckt som henne själv.
”Vi måste förstöra det här helvetes huset!”, viskade Jane med hes röst. Hon fick strax sota för vad hon sagt när hon fick ett hårt osynligt slag i magen så att hon flög till rummet mitt och landade på rygg under den stora kristallkronan. Jane kurade ihop sig till en boll och försökte flämtande samla sig.

Plötsligt knakade det till kedjan till kristallkronan och den höll på att brista.
 ”Jane!”, skrek Fanny för att varna sin bästa kompis. Jane tittade upp i taket lagom för att se när kedjan brast. Med ett skrik rullade hon åt sidan för att undvika att bli krossad. Hon hann precis utanför riskzonen när den stora kristallkronan träffade golvet och det flög kristallskärvor när de gick sönder. Jane reste sig upp på skakiga ben. Fanny gick bort till henne med ett oroligt ansiktsuttryck.
 ”Mår du bra?”, frågade hon oroligt. Hon såg inga skador mer än rivmärken där kristallskärvorna hade skurit henne.
”Ja, jag skulle ju ljuga om jag sa att jag mådde bra, med tanke på att jag nyss höll på att bli krossad. Men jag är okej bortsett från några skråmor.”, sa hon med den där lite retsamma glimten i ögat.

 Fanny himlade med ögonen och tänkte: Hon har nyss hållit på att bli dödad och kan ändå inte vara helt alvarlig! Sedan fick hon se något glimta till i det svaga ljuset. Hon kollade närmare och märkte att det hon trodde var små rispor visade sig vara djupa sår med kristallskärvor i. Förskräckt tittade hon närmare på kompisens sår, som blev värre och värre.
”Vi måste ta dig till en läkare”, sa hon. Jane ryckte till när Fanny råkade trycka på ett av såren. Sedan skakade hon på huvudet.
 ”Inte än”, sade hon sedan och tittade för första gången på Fanny med ett alvarligt ansiktsuttryck. Sedan gick hon bort till ett bord där det stod två ljusstakar och en tändsticksask. Jane tog upp tändsticksasken och tände en tändsticka. Den slocknade. Hon upprepade proceduren med en ny. Även den slocknade. Hon fortsatte sig igenom den nästan fulla tändsticksasken och alla tändstickor slocknade.

När den sista tändstickan slocknade sa hon med uppgiven röst.
 ”Okej det fungerade inte. Vi går nu Fanny.” Hon fick ett isande skrik till svar och vände sig förskräckt om och fick se Fanny stå i lågor.
”Fanny!”, skrek hon, tog en gammal filt som låg på en av sofforna och försökte förtvivlat släcka den eld som brände hennes kompis. Hur hon än försökte gick det inte.

 Hon hörde plötsligt ett fruktansvärt rispande som lät ungefär som när man drar naglarna mot svarta tavlan. Hon vände sig förskräckt om och fick se ett nytt meddelande skrivas på väggen under det första. Även det nya var skrivit med blod.
”Det är ingen ide att föröka släcka branden. Den livnär sig på hennes livsstyrka och kommer inte att slockna förrän hon är död!” Jane glodde storögt på väggen. Hon var nära till tårar nu.

 Bakom henne hörde hon hur Fanny föll till golvet när lågorna tog hennes sista energi. Hon kunde inte tro det, hon hade fått sin bästa vän dödad. Det var inte mening att det skulle bli såhär. Jag ville ju bara ha en ny utmaning! Varför skulle det här hända oss?, tänkte hon förtvivlat.
 På väggen framför henne bildades ett sista meddelande.
”Du förskräckt nu är och har mist en vän så kär. Så jag skriver nu med hennes blod mina sista ord. Jag straffar den som kommer in i mitt hus. Även den minsta mus. Straffet blir döden, för jag är inte mer barmhärtig som bödeln. Men du har straffats nog. Du ska få leva med skulden över ditt ofog.”

Jane svalde klumpen i halsen och det rann en ensam tår nerför hennes kind. Det var alltså ingen myt, utan en sann berättelse. Hon vände sig om för att gå. Hon stannade vid Fannys kropp och tänkte att hon inte kunde lämna kvar den, så hon lyfte upp den i famnen och gick ut i hallen där ytterdörren hade öppnats av sig själv. Hon gick ut och kände hur det fläktade till när den stängdes igen. ”Förlåt mig Fanny”, viskade hon till den döda kroppen. Sedan började hon sin vandrig tillbaka in i staden.

Epilog

Alla var svart klädda. Och alla grät, alla förutom jag. Begravningen var det mest plågsamma jag någonsin upplevt men jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Jag hade redan gjort slut på alla tårar när jag bar henne till polisen. Jag visste inget annat ställe jag kunde gå till. För jag kunde inte gå hem med Fanny, och inte hem till henne heller. Det skulle vara för hemskt mot hennes föräldrar. Så då var det bara polisen kvar.

 Jag berättade allt för dom. Precis allt. Hur vi hade klättrat upp på taket. Och hur jag sedan ramlat ner och vi börjat undersöka huset. Allt konstigt som hade hänt och sedan hur Fanny dog. Det var lite svårt för dom att höra vad jag sa eftersom jag grät och snörvlade hela tiden. Men till slut hade jag kunnat berätta någorlunda sammanhängande. När polisen berättat för Fannys mamma och pappa trodde jag att dom skulle bli arg på mig. Men istället skyndade dom sig till polis stationen och försökte trösta mig. Det var det bästa stöd dom kunde ge mig.

Alla vi tre grät, och sedan kom mamma och pappa. Och när dom försökte trösta mig började dom också gråta. Så polisen lämnade oss ifred ett tag. När dom undersökte Fannys kropp fattade dom inte varför hon börjat brinna, det fanns ingen anledning. Alla tyckte som jag att det var väldigt märkligt.

 Dagen det skulle vara begravning grät jag inget. Mamma sa att det inte var fel att gråta, man fick vara ledsen ibland, men jag ville inte gråta och jag kunde inte heller. Hela begravningen satt jag tyst och kollade på när alla andra grät. Jag tyckte att det var lite trist att alla bar svart. Jag tror Fanny skulle uppskattat om dom klätt sig i vitt. Fannys favorit färg, hon bar alltid något vitt på sig.

 Prästen pratade om att Fanny varit en fin flicka och att det var hemskt att hon dog i så unga år. Sedan läste Fannys stora syster Amanda en dikt som hon visste att Fanny gillat. Alltihopa var väldigt mörkt. Jag såg bara ett svart hål framför mig. Efter begravningen samlades vi ute för att fika. Det var en fin dag och solen sken. Jag fick sitta bland dom mest sörjande. Det var väldigt tragiskt för jag var den enda som inte grät vid det bordet. Jag kanske sågs som hjärtlös men inom mig var hjärtat i uppror och ville bara lägga. Bara att andas var en stor ansträngning som jag trodde jag skulle dö av. Allt som jag älskat med Fanny betydde inget längre. Det enda som betydde något var att försöka gottgöra Fanny.

2 år senare

Jag cyklade upp för den branta kyrkbacken och flåsade tungt. När jag kommit upp slängde jag ner cykeln i diket och gick med snabba steg mot Fannys grav. Jag hatar mamma tänkte jag när jag böjde mig ner och la ett par gula liljor på Fannys grav. Jag snörvlade till och tårarna strömmade ner för mina kinder.
”Jag saknar dig” sa jag.
”Mamma förstår inte att jag saknar dig” sa jag för mig själv men det var menat åt Fanny.
”Enda sedan du dog har inte jag klättrat på ett enda tak. Jag klarar inte av det. Hur jag en försöker så går det inte. Jag sitter ensam på rasterna och när jag äter. Jag pratar knappt med någon. Mamma tycker jag ska gå till en psykolog. Hon fattar inte. Hon tror jag blivit galen typ. Men det har jag inte” sa jag och grät ännu mer.
”Kom tillbaka” sa jag och la mig ner bredvid Fannys grav. Jag låg där i en timme och bara grät. Jag tyckte synd om mig själv. Jag kollade upp på kyrktaket och såg en ljus katt sitta längst upp.
”Fanny” sa jag och började klättra upp på taket.