Idag tänkte jag bjuda på en av de hittills sorgligaste historierna som jag har postat i något av forumen. Den kanske inte är särskilt professionell och det är inte heller originalet då berättelsens original egentligen är en av alla de statusar som brukar cirkulera på facebook, men det hindrar inte min inspiration att börja arbeta ihop en berättelse som jag vill skriva ner. Jag hoppas att det här ändå godkänns och att ni på ett eller annat vis uppskattar berättelsen jag här nedan ska berätta.

Från början av nu vår berättelse befinner vi oss på en adress som tillhör en väldigt liten familj i London. Familjen som enbart består av en kvinnlig bibliotekarie, en arbetslös man och en liten pojke hade inte råd med något större boende än den lilla lägenheten de hade men det räckte definitivt för dem då de inte var alls för kräsna av sig. Det var kanske egentligen inte så viktigt för själva berättelsen men för dig som läsare kanske det känns lite bättre att få en liten helhet över det hela.

Vad som skulle hända under den här eftermiddagen var något en sak som aldrig hade tänkts kunna inträffa, men ändå hände det. Eller åtminstone skulle det hända.

Som jag sa innan var det en eftermiddag. Pappan i familjen satt hemma då han inte hade mycket annat till val då han väntade på svar från den kommitté som skulle utse om han platsade till att få jobbet han sökt eller inte. Den andra anledningen var att någon var tvungen att passa deras son så han kunde inte heller vara ute och ränna om han nu velat det.


Den ovannämnda sonen befann sig för tillfället inne på sitt rum och plockade i ordning med sina färger som han hade fått nu när han fyllde sex år gammal. Medan han tog fram den röda färgen och en pensel så lyssnade han på ett kassettband som spelade upp en saga som han tyckte mycket om. Flera gånger brukade han låtsas att han var med i den sagan och var en av de stora hjältarna. Men inte nu. Inte idag. Idag var pojkens stora syssla något helt annat, något enligt honom mycket allvarligt och viktigt. När han fått fram alla sina saker så tassar han in i sina föräldrars sovrum där han stannar vid sidan av dubbelsängen som hans pappa brukade sova på. Han stannar till och andas in doften av sin pappa innan han drar bort täcket så att lakanet blir synligt. Då börjar han sitt arbete med att skruva av locket på burken med färg och doppar sedan penseln och börjar måla noggrant med det vita lakanet som bakgrund.  Efter några fler penseldopp i burken som han har bredvid sig så blir han äntligen klart. Han tar ett steg bakåt för att stolt betrakta sin bedrift. Att ha varit noggrann och att vara rätt omständlig för en sexåring hade gett resultat. Glad springer han den lilla biten ut till vardagsrummet där hans pappa sitter i sin fåtölj som vanligt och läste. Han ställer sig mittframför fåtöljen så att hans pappa säkert ska se honom nu när han ska berätta sin överraskning. Pojken hoppas verkligen att han ska få ett gott omdöme för det han gjort. Han var så otroligt stolt över sin bedrift.
”Pappa…” börjar han försiktigt och vaggar fram och vaggar fram och tillbaka på stället.
”Mm…”
”Jag har gjort en överraskning för dig.” Alltså det var rätt svårt att missa pojkens stolthet i rösten när han sa det.
”Åh vad kul”, fick han till svar av sin pappa som inte ens kollade upp från boken. Pojken rynkade lite på pannan men gav inte upp.
”Men kan du komma och kolla?” Han lade huvudet på sned och kollade hoppfullt på sin pappa som suckade, men som äntligen kollade upp.
”Jag är lite upptagen just nu, men du skulle väl kunna berätta vad det är för något?” Pojken skakar envist på huvudet.
”Du måste komma o titta!” Hans pappa suckar igen men reser sig upp. Som svar får han ett brett leende från sin son som tar honom i handen och börjar dra honom mot sovrummet.
”Vad är det du har gjort för någonting?” frågar pappan som nu faktiskt är lite nyfiken.
”Jag har målat en bild till dig på ditt lakan!” säger pojken som nu glömt bort att det skulle vara en överraskning. Pappan tvärstannar och ser frågandes på sin son.
”Vad har du gjort sa du?” Pojken tittar konstigt på sin pappa. Han kunde inte för allt i världen förstå varför han plötsligt blivit sådan.
”Jag sa att jag målat på ditt lakan, med mina målarfärger.” Pojken låter minst sagt förbryllad.
”Du vet att du inte får göra det!” säger hans pappa plötsligt irriterad.
”Men…” börjar pojken försvara sig men avbryts av en örfil. Han kan inte hindra att en grimas av smärta präntas fast på hans ansikte och ögonen fylls av tårar.
”Jag menade inte…” börjar han igen men blir åter avbruten av ett slag från sin pappa. Nu gråter pojken. Det gjorde verkligen ont i kinderna. Ett slag till följer, över revbenen.
”Pappa varf…” Pojken kan inte fortsätta sin mening när han får ett slag i magen. Pojken gråter hejvilt men vad han inte förstår är att hans pappa (som inte alls läst en bok utan ett brev som berättat att hans fru innan hade drabbats av en svår olycka på väg till jobbet) har låtit sin irritation med successiv process stiga till en kraftig ilska. Pappan kunde helt enkelt inte hejda att den ilskan gick ut över pojken i form av slag. Inte kan han heller hejda tårarna att rinna för varje slag. Inte förrän han sitter på knä och pojken ligger livlös på golvet inser han vad han faktiskt har gjort och brister ut i en våldsam gråt. Hur hade han kunnat låta sig själv bete sig så mot en av de två som han höll mest kär i världen?

För pojken var det en förvirrande situation. Först bara det att hans pappa slog honom sedan när han började blöda och tappa känseln i flera kroppsdelar. Tillslut hade det svartnat men han hade ändå känt lite. Så plötsligt hade allt blivit ljust och klart igen. Det som var förvirrande var att han såg sin pappa och en dubblett av sig själv uppifrån. Hans pappa satt och grät över den versionen av honom som låg blodig på golvet. Han började må illa. Vad var det som hände? Sådant här hände ju inte! Bara om man var död! Men han var inte död! Han kunde inte! Han kunde inte det! Eller kunde han…? Pojken som svävar i luften börjar gråta. Han ville krama om sin pappa. Ville trösta honom få honom att förklara vad som händer, men han kunde inte. Det enda han kunde göra var att gråta och ser hur tårarna som droppade ner på hans pappa på något märkligt vis träffade honom men ändå inte. Så här han en varm och mörk röst bakom sig. Han vänder sig om och ser en ljusgång som gjord av vita eldflammor. Medan rösten förklarar att han var död, men skulle få komma till en värld som var parallell med den han levt i innan börjar pojken snyftande gå genom gången. På väg mot vad som vi kanske skulle kalla himlen.

Nedanför honom har hans pappa tillslut fått tillräckligt mycket kraft till att resa sig upp och gå in i sovrummet för att se vad det var som hade fått honom att döda sin enda son. Han ställer sig framför sin säng och stirrar på orden som med spretig handstil har målats dit och känner hur klumpen i halsen och magen växer. Orden som pojken hade skrivit var: Jag älskar dig pappa! Åter igen sjunker fadern ner på golvet och brister ut i gråt. Hur skulle han någonsin orka resa sig från det här? Mellanskillnaden på vad han trott att han skulle få se på lakanet och det som faktiskt stod där var så stor att hans hjärta åter igen knöts till en hårknut som sedan brutalt knöts upp igen.
Hur i all världen skulle han orka resa sig igen? Det hade han ingen aning om. Det enda han tänkte just då var att han skulle spara lakanet tills han dog som en av sina käraste ägodelar.