Jag ser honom bara för ett ögonblick, men under det ögonblicket hinner jag fyllas av samma varma känsla som alltid. Hans guldblonda hår lyser upp av solen och de små lockarna blåser lätt med i den lätta brisen som viner över torget. Han har aldrig varit vackrare, det är jag helt säker på. På den lilla tiden jag ser honom fångar han min blick och jag ser in i de varmt ljusbruna ögonen, och när jag gör det kan jag utan att tveka svära på att de där ögonen är de vackraste i världen. Utan att jag är medveten om det så håller jag andan. Jag hoppas på att han aldrig ska väja undan blicken. Att ögonblicket ska vara för evigt. Att få uppleva det fantastiska ögonblicket då jag kan tro att han gilalr mig också i all framtid. Det vore helt fantastiskt. Men tyvärr blir det inte så. Han vänder bort blicken och jag ser inte hans underbara ögon längre. Han har gått förbi och jag kommer inte få se honom igen på vad som känns som en hel evighet. Jag kommer inte få se honom igen förrän helgen är slut och jag får komma tillbaka till skolan. Tillbaka till honom.