Långsamt snörade hon på sig skorna på de redan ömma och blodiga fötterna. Hon snörade de rosa banden runt vristen och knöt sedan en rosett på baksidan av vaden. Hon lyfter ner foten och tittar på sina fötter. Inte ett spår av blodet och såren som fanns på hennes små nätta fötter fanns på utsidan av de rosa skorna som var klädda i silke, men professionell som hon var visste hon att de skulle vara alldeles röda innuti.

Hon suckar och ställer sig upp. Hon kollar sig i den stora spegeln med lampor längs ramen, rättar till klänningen som går i färgerna rosa och ljusbrunt. När hon är nöjd med klänningen och resten av sitt utseende ställer hon sig i en vacker pose så att bilden av prinsessan hon snart ska träda in i verkligen strålar om henne.  Hon var redo för kvällens föreställning och långsamt trippar hon på tå fram till dörren i några prövande steg. Fötterna ömmar och det svider verkligen i såren, men lika som förut syns det inte ett spår på den erfarna ballerinan att hon helst av allt skulle vilja vara någon annanstans och att hon hade fruktansvärda smärtor. Det var det som fick henne nu att undra varför hon hade det här jobbet.

Så kommer hon ut till ingången till scenen och hon ser hur regissören glatt välkomnar de små barnen till föreställningen och presenterar kvällens sagoäventyr. Så dras musiken igång och det är hennes tur att komma in på scenen. Hon dansar i takt till musiken och det ser väldigt vackert ut när hon utför de svåra och smärtsamma stegen som baletten kräver. Men inte låter hon det skina igenom och allt barnen ser är en vacker prinsessa som dansar sorgset till musiken för att trösta sig eftersom hon är för evigt fångad.

Pjäsen fortsätter och enligt publiken verkar den lyckad. Barnen skrattar och delar glädjen i de roliga och glada scenerna, blir tysta och respektfulla i de sorgliga och hänförda i finalscenen när prinsen räddar prinsessan och de sedan gör ett mycket vackert och komplicerat dansnummer tillsammans. Hela tiden är de små åskådarna engagerade och djupt inne i vad som sker på den lilla scenen.

När den sedan är slut och hon står där framme och ska tacka för sig och bugar med sina medspelare till de små livens stora applåder och glada leenden, så vet hon med säkerhet varför hon gång på gång plågar sig själv genom att ha på sig skorna som får hennes fötter att blöda och utföra den smärtsamma dansen. Det var för barnens skull. Barnen som älskade det de gjorde och dyrkade den lilla magi de lyckades skapa med teater och dans. Deras glädje och uppskattanden smittade av sig och gjorde att även hon älskade det hon gjorde. Så därför skulle hon alltså upp igen på scenen imorgon för att åter få sig en omgång sår och riva upp de gamla. Men det skulle vara värt det.

Långsamt, långsamt smög hon hukandes fram mot buskarna. Hon lät de bara fötterna smeka löven och grenarna under henne och när hon kom fram till platsen där hon hade hört ljudet ifrån ställde hon sig i en låg försvarsställning innan hon försiktigt, knappt märkbart, förde bort några grenar i buskaget för att se vad som hade bringat ljudet.
Hon spanade försiktigt fram mellan de små kvistarna och där. En liten bit åt vänster låg han. Från platsen hon stod kunde hon inte se mer än hans gängliga gestalt och en brun kalufs, men egenskaperna som medföljer ett liv där man får klara sig själv när man knappt är så gammal som hon gjorde att hon ändå kunde avgöra att han var avsvimmad. Hon studerade honom lite till innan hon reste sig till hälften. Hon lade huvudet på sned med rynkade ögonbryn och kollade på honom. Vad skulle hon göra med honom? Hon kunde väl inte låta honom ligga kvar? Risken var alldeles för stor att han skulle hitta hennes och Angeluns läger, men det skulle också betyda att hon kunde gå miste om en viktig bundsförvant. För tänk om han var en av Moonyrs rebeller precis som hon själv? Då kunde han säkert berätta vad resten av Månfolket planerade för att åter ta deras rike från de där patetiska, översittarna till ”hjältar”.  Hon fylls av ilska när hon tänker på Solfolket och hon reser sig till sin fulla längd och blänger ilsket på honom. Och andra sidan skulle det inte skada om han låg kvar där om han nu visade sig vara en av Solfolket. Då skulle han bara vara tillbesvär och det var bättre att lämna dem åt Moder jord så att hon fick göra vad hon ville med honom.

Hon knycker till med huvudet i ett tecken på förakt och spottar på marken framför honom innan hon vänder sig om för att låta ljuset från halvmånen leda henne tillbaka. Hon hade ju ändå viktigare saker för sig än att oroa sig för en däckad yngling. Hon skulle gå tillbaka till lägret och se efter Angelun och sedan skulle hon ta med Angelun till honom för att fatta ett gemensamt beslut om vad de skulle göra härnäst. Yep, det var precis vad hon skulle göra.

Lite gladare till sinnes nu när hon kommit fram till en vettig sak att göra börjar hennes vältränade ben röra sig framåt över stigarna som en gång hade trampats upp av de små skygga rådjuren och kanske några enhörningar som hade vandrat förbi. Hon rörde sig med samma smidighet som de djur som hade och ännu vandrade i skogarna. Ty det var ett måste för livet som hon levde. Om man hade visat sig som rebell och fått en summa över huvudet då var det inte så mycket mer till val än att lära sig av djuren för att inte vecka uppmärksamhet eller utföra onödiga ljud. Ingen av rebellerna hade nämligen särskilt stor lust att föra solfolket till dem i onödan. Sakta men säkert åker hennes humör tillbaka till det vanliga neutrala och lättsinniga medan hon utför arbetet. Precis som hennes liv som deras prinsessas livvakt brukar se ut och så försvinner hon in genom buskagen som leder till de väl dolda trädkojorna till hus uppe i de stora träden för att ta med sin bästa vän och personen som hon hela tiden ägnade livet åt att skydda till personen som skulle komma att göra stora förändringar. Inte bara för henne utan även för landet, kanske till och med världen.